larviga kläder.

Har gått och kärat ner mig dom larvigaste kläderna någonsin. Det bästa med dom är nog lukten tror jag. Skulle helst vilja ha på mig dom dag ut och dag in. Fast det går ju inte. Ska vika ihop den skjortan och dom två tröjorna jag fått med mig hem och lämna tillbaka dom till Linus byrå. Där dom egentligen ska vara. Men inte brallorna, för dom har jag till och med fått. Mina favoritbrallor det, även om det är största hålet på dom.

Annars då? Jo, tack. Nu är det bättre. Har varit sjuk med varmaste febern. Fast det faktum att ipren alltid finns på plats för att hjälpa till, det äger! Imorgon reser jag till skolan trots helgdagarna. Tillbringar massvis med timmar i redigeringsrummet för att bli klar med min dokumentär. Min handledare vill se min film på måndag och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Heja, heja! Ska nog klara det här... förhoppningsvis! Hoppas veckan varit fin för er och att helgen väntar miljarder olika sorters äventyr!

I'm burning inside to touch you.

En liten fredagshyllning till filmen som ack för få ogillar men som jag själv tokälskar. Ska nog se den snart igen. Börjar bli dags! Hoppas er fredag varit storslagen hittills!

pluggar igen.

Skulle skriva om Östersjön tills imorgon. Satt mest så här. Bytte ämne till Ozonlagret. Och nu går det som bara den i skrivandet. Målar till och med en bild i Paint som visar hur hårt Ozonlagret jobbar med att brotta bort alla onda solstrålar. Fast känslan som Charlie så väl visar, ack vad den finns kvar i hela kroppen. Kära skola, tänk att jag verkligen ogillar dig så mycket. Och nu när det bara är två veckor kvar till och med. Det är bara alldeles för tokigt!

kings are wise, you punk.

Så blev det på riktigt då. Och en sak står säker - våra bilder äger.

I consider myself a bit of a loner.

en kolossal blandning av lite .gif-filer från alla möjliga filmer. mycket nöje.

jordglob.

Jag kan äntligen kalla mig för en "lysande jordglobsägare". Min mormor var hur snäll som helst och köpte en på Gengåvan för 105 riksdaler. Hon är bäst. Nu står den i hörnet av gäststugan (där jag bor nu, ett rundvandringsinlägg kommer!) och lyser när jag ska sova. Den är så fin att jag måste titta lite på den med jämna mellanrum.

Och förövrigt så ska jag berätta att jag råkat ramla ner i någon pluggisgrop. Under dom senaste timmarna har jag fått massvis gjort. Blir lite glad när jag tänker på det. Men trots klockans sena timme måste jag fortsätta. Hoppas ni haft en kalasbra dag!

oceans.

Hur fantastiskt? Jag menar, kan man ens försöka förklara? Nu är jag mest ledsen för att jag blev människa och inte val, säl, fisk, sköldpadda, pingvin, haj eller till och med någon sjögräsblomma.

skoltrött och så.

Det är helt insane och alldeles för galet hur mycket jag egentligen behöver plugga. Det är en månad kvar tills jag står med den där vita mössan mitt på skallen och efter den dagen behöver jag aldrig mer göra ett prov eller en läxa i hela mitt liv. Så, om det nu är så nära till det slut som man så länge sett fram emot... varför lägger man av strax innan mållinjen då? Jäklar. Jag fattar inte. Logiken finns inte med. Varför inte bara köra på stenhårt under några veckor, bli klar med allt och vara nöjdast i stan med vad man klarat av?

Känner att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Japp. Så känns det. För första gången i mitt liv så har jag hamnat i en ack så djup spiral fylld av skoltröttsmonster. Jag ska försöka lite till. Måste försöka lite till. Fast jisses vad jag inte bryr mig. På riktigt.

(expectations vs. reality. dagens, veckans och evighetens bittra sanning...)

en liten lya.

larvigheter.

Borde plugga. Fast gif-pratar med en ack så mycket larvigare person istället. Mycket roligare.

elina och martin.

Jag har en fin vän som heter Elina. Hon är kär i en annan fin vän som heter Martin. Och idag fick jag ett ack så tjusigt mail på Facebook fyllt med så mycket kärlek att jag nästan ville dansa lite. Tänkte att ni skulle få se hur det såg ut (ps, vet att det är långt men det är alldeles för fint för att inte uppmärksammas):


Saker jag gillar med Martin
När vi sitter på en bänk i en busskur och mina fötter står stadigt på asfalten men han dinglar med benen. När det är höst och jag har min blå kappa och han vill att jag står närmare de orangea löven för de passar så bra med kappan. När jag skadar mig bara lite grann, skrapar upp tån eller har ett litet bitmärke eller slår huvudet i en hylla och han tittar oroligt på mig och säger; Du borde åka till vårdcentralen! När jag röker och han säger att ibland önskar han att han också rökte så vi kunde göra det tillsammans. När han har jättelite pengar men köper paprika eller grapefrukt till mig för han vet att jag inte tycker om makaroner. När vi har haft sex och han lägger sig bredvid mig och kramar mig jättehårt och säger att man MÅSTE gosa efteråt för annars känner man sig tom inuti. På natten när vi viskar om våra innersta tankar och hemligheter.

När han berömmer mina outfits. När han gråter till Landet för längesedan. När jag pussar honom i hela ansiktet och han ler lite. När han tycker om musik jag tipsar om. (Det är alltid lite nervöst att ge musiker musiktips) När han piper av glädje för att djurbebisar är så söta. Den gången när han satt på toa och sjöng Amazing Grace för mig genom toaväggen. När vi kramas och jag har hakan mot hans huvud och han har ansiktet i min halsgrop. När jag säger att vi ska flytta in i slottet i Örebro. Och han säger; Jaså du! När han märkte att jag ville ha Hansson & Karlssonskivan som jag alltid pillade på i smyg på skivaffären och köpte den till mig i födelsedagspresent.

När jag inte vågade gå och fika på hans skola och han kom tillbaka med en kaka till mig. När jag inte vågade äta frukost på hans skola och han kom tillbaka med ett kokt ägg till mig. När vi gick genom en tunnel och det var en skylt utanför med en vuxen som höll ett barn i handen så vi höll handen genom tunneln sen släppte vi för annars vore det ju pinsamt. När han precis flyttat och skickade mms med "Närkes djurliv" till mig. En snok och en snigel och en katt och en skalbagge. När han berättar om saker som fått honom att tänka på mig. När vi laddade ner Rio och var tvungna att spola tillbaka flera gånger till inledningen när Blu dansar i sitt fågelbo för det var så himla sött. (http://www.youtube.com/watch?v=ynyYQUBmOsk börja vid 1.20) När han vill säga något allvarligt men bara får fram; kjbfdkjbadkj. När han blandar ihop ord (medagsfrys, karm & vall, pipromopcorn) När han vägrar pussa mig när jag har läppstift för han vill inte se sminkad ut. När vi kan texten till Iron Maidenlåtar.

bästa ringo.

lite smått från mitt hjärta.

en mindre blandning från mitt hjärta. har på senaste tiden lyckats kära ner mig lite extra i mystiska miljöer och bilder som bevisar hur otroligt små vi egentligen är, jämfört med alla världsliga ting omkring oss.

ifall ni glömt mig.

Hej! Japp, det är jag. Amanda. Ni vet, tjejen som skriver här ibland. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om ni glömt bort mig, nu när jag varit så himla dålig på att skriva. Allt är i alla fall bra med mig. Bättre än annars till och med. Så himla mycket bättre! Här ska ni få en låt av mig att lyssna lite på. Nu ska jag fila på lite inlägg till er. Tja!

om linus larven arvidsson.

Jag känner en pojke som heter Linus. Han kallas för Larven & Lajne och är den snällaste pojken jag någonsin kommer få lära känna. Han har jättemånga födelsemärken som också är jättesmå och man kan ligga & titta i hans ögon hur länge som helst utan att ens vilja sluta. Han har ljust hår som gärna lockar sig lite försiktigt, men också alldeles för fint, precis vid nacken. Han luktar så himla gott och har så himla fina naglar. Dom ser lite välvårdade ut skulle jag tro. Och under en nagel kan man se en liten svart prick. Den kommer från en olycka med en ack så vass bläckpenna. Eller kanske var den av blyerts?


Jag och Linus lärde känna varandra för si så där fem år sedan. Vi lekte barnpolitiker i Ungdomsfullmäktige och träffades bara en torsdag i månaden. Det var ju då det var möte. Jag minns inte så mycket från den tidens torsdagar mer än att vi alla drack alldeles för mycket varm choklad eftersom det var gratis. Ibland fick man till och med lite ont i magen. Men jag tror nog att vi blev kompisar ganska lätt, jag och Linus Larven. Polare liksom. Och att han var snäll, det minns jag alldeles för väl!


Ungefär för fem år sedan hade två vänner kommit hem till mig för lite filmhelanatten&viskaätagodisocksåsenskavisjungasingstar. Mitt i natten började vi skriva långa manus för kommande busringningar. Det handlade om något företag vi kom att kalla Considers Stockholm. Linus var en av dom som vi ringde. Fast han lade på ganska snabbt när vi inte kunde hålla oss för skratt. Några veckor efter det råkade jag valsa förbi honom utanför McDonalds då jag förklarade att det varit vi som legat bakom samtalet. Jag sa nog förlåt minst åtta gånger. Men han bara skrattade och var helcool.


Kring tiden då Ungdomsfullmäktige tagit slut så slutade vi höras av. Vi sågs aldrig heller. Det blir väl så. Vissa man lär känna håller sig ju bara för tillfället. Fast det kan vara fint det också. Men för kanske fyra år sedan (eller om det var tre) så hördes vi av igen. Av en total slump. Jag stod på parkeringen utanför stadens universitet, tillsammans med min mormor och i väntan på min mamma, redo för att byta in en biljett mot Mia Skäringers show när det plötsligt började ringa i min telefon. "Linus Larven Arvidsson" stod det mitt på displayen. Lite halvförvånat klickade jag på den gröna luren och möttes av en ack så förvirrad Larv. Han hade ringt tokfel och vi skrattade åt det båda två. På kvällen skrev han till mig på msn. Lite "Förlåt för felringningen", "Så heltokigt det kan bli" och "jag kände inte igen din röst förut i telefonen" som snabbt utvecklades till vardagligt snack som "vad sysslar du med nu för tiden?" och "kolla på den här videon, aldrig skrattat så mycket".


Därefter minns jag inte direkt så mycket mer än att vi kom att bli så himla bra kompisar och att han även kom att bli någon som jag skulle anse vara en av mina närmaste (även om vi inte sågs allt så ofta). Vi fick allt fler gemensamma kompisar och vi träffades under veckornas olika dagar för åkturer på brädorna. Vi pratade på msn och Facebook (med oftast himla långa mellanrum) om ingenting till världens, ibland, djupaste snack ända in på morgontimmarna. Linus Larven kom sedan att bli en sådan vän till mig som man inte behöver träffa ofta för att känna varandra. Och det blev en favoritgrej med honom för mig.


En kväll under förra sommaren befann vi oss alla på Leprechaun, stadens tjusigaste krog. Vi var många men jag satt vid samma bord som Linus, Mårten, Artem och Marie. Linus visade flera roliga meme comics på sin iphone och pratade någon sorts engelska med tysk brytning. Jag kunde inte sluta skratta och tänkte jisses vilken bra kompis han är i omgångar. Mitt i ett skratt råkade jag höra honom fråga Mårten, med ett försök till att vara diskret, om jag hade någon pojkvän. Mina ögon stirrades upp och jag blev så himla nyfiken. Det var nog första gången jag började fundera på Linus i helt andra banor. Någon timme efter bestämde vi oss båda för att köpa en varsin Jägershot att kalasa med. Fast jag vet att jag egentligen bara köpte min för att Linus gjorde det.


Två dagar efter kvällen på Leprechaun berättade jag om Linus fråga till Mårten för Elina. Hon jublade, i skrift, över msn. "Snälla, bli ihop med Larven. Ni skulle passa så bra ihop". Och allt jag kunde tänka på då var att han kanske möjligtvis och vadvetjagåhjaghoppasnogliteismyg tyckte om mig. Men sedan gick tiden och jag slutade tänka på Linus som någon att bli nervös för. Jisses, vi var polare. Han kanske bara ville veta om jag hade pojkvän av ren nyfikenhet, vad vet jag? Så, vi fortsatte träffas lite då och då med gemensamma vänner. Vi spelade in film tillsammans och åkte omkring på brädorna mitt i natten. Vi hade det bra. Vi var fina polare.


Den sjuttonde mars i år så fick jag hem ett handskrivet brev. På baksidan stod det "Avsändare: Linus Arvidsson". På direkten tänkte jag "åh nu har han säkert suttit och skrivit ner massa djupa tankar. Jäklar så skoj. Så ska jag svara med ett brev. WIN, min första brevkompis!", på ett ungefär. När jag öppnat det och börjat läsa började jag bli allt mer och mer nervös. Och ju längre jag kom i brevet, desto mer försvann allt omkring mig. Speciellt ljudet från tvn. Den blev tyst och jag blev illamående. Jag ville springa omkring samtidigt som jag ville gömma mig och aldrig komma fram igen. Jag hade aldrig varit med om något sådant. Att någon kunde tycka om mig? Men, va? Jag som alltid varit polaren. Och det som gått så bra. Men Larven är världens bästa kille. På riktigt. Fast vågar jag hoppa in i det här? Oj vad hände med livet? Japp, bara en bråkdel av alla tusentals tankar som fightades i mitt huvud efter att jag läst hela brevet.

Kort och gott, i brevet stod det att Linus tyckt om mig från hela första början, då vi träffats, och han frågade om vi skulle kunna ta oss ut på en dejt någon dag. Efter några dagar vågade jag ta fram papper och penna och skriva ett brev. Det var tänkt att bli kort men slutade i sju sidor. Jag svarade ja på hans fråga och hade pirr i magen när jag stod vid brevlådan.


Linus kan kramas mysigare än någon annan och han är duktig på datorer. Han tokälskar dubstep och ordnar enkelt ihop egna mixar som låter hur bra som helst! Han dricker varken kaffe eller te och han ogillar grönsaker. Men han tycker om spaghetti som klumpat ihop sig och ketchup på fiskpinnar. Han äger en alldeles för tuff Batgirl-keps och han tycker om att titta på Cougar Town. Han har världens mysigaste arm som jag fått sova på flera gånger och det har blivit som en ny favoritsyssla att få lyssna på hans hjärtslag. Han är den bästa jag vet och jag verkar aldrig kunna sluta tänka på honom.