bloggens första deppiga rader.

Ibland känns det som att någon lyckats plantera världens största sprängladdning i min kropp. Mest för att man inget säger högt. Mest för att man hellre försöker begrava alla små bekymmersmonster så djupt det bara går, aldrig sluta hålla det för sig själv och aldrig sluta hoppas att snart, så himla snart kommer du se att allt gått över. Man stänger munnen, håller andan och tänker på annat för att sen hoppas på att denna metod får all oro att tysta sig. Och visst gör den det? Och visst klarade du att tysta ner det hela alldeles själv, utan någon annan till din hjälp? Men, det tystnar ju bara för en stund, innan man är tillbaka på samma ruta igen. Det slutar aldrig känns bättre att ljuga lite lagom mycket för sig själv, känna att allt ändå kommer ordna sig och försöka ta det lika lugnt igen, acceptera att var sak har sin tid, känna hur sprängladdningen nästan försvunnit lite mer, och bara vänta tills äventyrståget äntligen hamnat vid perrongen. Fast vad vet jag? Kanske är det så här att vara ung, utan någon speciell guide till livet med världens alla drömmar som bara väntar på att få göra sitt...

Det är så jävla jobbigt att aldrig veta. Aldrig veta vad man ska göra, hur man ska göra det och när man ska göra det. Det är så jävla jobbigt att aldrig ha tillgångar nog till att tjuvstarta, sätta igång allt och bara njuta åt att fan vilket jävla vuxet och självständigt liv jag lever! För man vill ju så gärna tjuvstarta. Tjuvstarta den hela karusellen genom små mindre ansträngningar och man hoppas att rädslan aldrig ska hitta fram innan du lyckats med ditt. Men, hur ska man ens kunna genomföra den allra minsta tjuvstarten när man inte vet vilket håll man ska? När man alltid är lite rädd för att prata om framtiden, rädd för att planera och framför allt rädd för att missa chansen att göra andra glada genom dina tagna beslut eftersom det är dom du hellre ska glädja för du klarar dig alltid lika bra ändå.

Det känns svårt när man fått jobb och trott det allra bästa om situationen, när man i själva verket bara blir lurad och utnyttjad. Det är svårt när man står anmäld på en kurs på universitetet, och missar det mesta bara eftersom man fick jobb och då kommer behöva jobba den mesta tiden, när man sen inser att det var ett skitdumt beslut. Speciellt när man står med bortglömda uppgifter och tentor, kopior på vänners anteckningar och en rädsla för att CSN kommer vilja ha tillbaka alla sina riksdaler. Det är svårt när man så gärna vill starta sitt liv och fortsätter söka alla jobb som går, utan att höra telefonen ringa varm av chefer som så gärna vill träffa dig på en intervju.

Varför ska det ens behöva kännas så tufft när man är en yngling som jag? För, 20 år är ju knappt ingenting. Jag har så himla mycket att se fram emot, allt kvar att uppleva och alla möjliga äventyr att genomgå. Varför känns det ändå, just precis nu, så in i helvetes tufft och alldeles försent? Mitt liv kommer kicka igång och jag kommer få fetaste jobbet någon dag. Allt kommer ordna sig och jag kommer fundera lite smått tillbaka på när jag var 20 år, rädd och orolig för att kanske skratta lite åt det hela. Men, trots att jag vet och förstår allt det här - varför går det inte bara att släppa den där fruktansvärda energin som bara fortsätter plantera små sprängladdningar vart det ens finns en plats?

Här kom det. Bloggens första deppiga inlägg. Jag hoppas det inte förstörde allt för mycket av den energin jag hellre delar med mig av genom andra inlägg. Men, ibland måste man bara skriva...

Kvällens enda sysslor:

1. Äta.
2. Kika på resväskan som ligger på golvet och bara anta att allt är nedpackat.
3. Boka "sista minuten"-biljett för morgonen.
4. Sova.

Klockan 03 stiger jag upp igen för att se över det sista och sen resa vidare till tågstationen. En vecka i Göteborg väntar där jag kommer gå en Baristakurs. Yep, aldrig fel med lite mer kaffe i vardagen. Linus följer också med, så det kommer tokäga! Och vi kommer bo hos Lisa och Jerry, några av världens tjusigaste filurer.

Säger säkert hej på något sätt under veckan. Annars är jag tillbaka efter den 22:e med massvis av iPhonebilder på ett av landets fagraste städer. Ta hand om er! Och under tiden får ni några gifs att pryda vardagen med: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.

folk är så gulliga.

Härom kvällen snackade jag med Ylva, en av planetens häftigaste brudar, över Facebook. Och efter att hon totalöverraskat mig med massa fina meningar har jag inte riktigt lyckats släppa det där. Har för tusan gått och varit lite glad över hennes ord varje dag.

"När jag är inne på din blogg så känns det som att du är moder-blogger och att om man får en kommentar av dig så har man lyckats. Att din blogg är som Håkan, alla texter handlar om dig. Allt du skriver, alla bilder, går till hjärtat. Alltså, Håkan. När man lyssnar på hans låtar så "DENNA HANDLAR OM MIG" duvet. Om... du... gillar... Håkan... ens. Och dina inlägg vore som om du klivit in i ens hjärta och plockat fram det finaste. Som man inte ens visste. Men man blir inte förvånad"

Så himla fin brud. Jisses. Kommer fortsätta leva på det där ett bra tag!

lite kärleksprat igen.

Hur ska man någonsin lyckas förklara allt man känner inuti, runtom, utanpå och i hela jävla kosmos? Hur ska man någonsin lyckas få ur sig en, åtminstone helt-okej, förklaring kring hur man på något sätt känner sig halv och nästan en aning genomskinlig så fort man inte håller hans hand? Ni vet, när man är så tokigt kär att det aldrig slutar kännas fel att dela på en liten 90 cm-säng. Och hur det, på något sätt, alltid lyckas kännas mycket trängre när man ska sova ensam. När det inte finns någon annan doft i världen som får en att känna så himla mycket, som hans. Just när man är precis så där kär att det nästan känns jobbigt eftersom man just aldrig kommer kunna förklara.

Ibland vänder jag huvudet och blicken mot Linus fast han inte ser. Lite i smyg. Gärna när det är mörkt eller kanske när han sover. Och i hemlighet tar jag mig tiden att liksom beundra hela han och faktiskt försöka inse det faktum att han har valt mig, bland alla fantastiska människor. Att han valde mig. Ingen annan. Bara mig. Och för en stund känner jag mig plötsligt som den mäktigaste personen på planeten. Som världens bästa och viktigaste människa. Jag blir så lycklig av den där killen. Så lycklig över att få känna mig behövd och att jag samtidigt behöver honom så innerligt. Lycklig över att vi är varandras i grund och botten.

Jag tycker om när han ibland plötsligt attackkramar mig. Eller gånger då han tittar på mig med världens gosigaste rådjursögon fast vi är bland folk. Jag tycker om när han tar mitt ansikte i sina händer och bara tittar på mig, ibland så himla länge, och bara börjar ler. Eller när han pussar mig på pannan och håller om mig eftersom det får mig att känna mig så galet trygg. Och jag tycker om när även jag får hålla om honom och kanske pussa på hans panna för att därefter hoppas att han, på något sätt, kan känna sig lika trygg hos mig som jag hos honom. Jag tycker om när han förklarar för mig hur han tycker att jag är den vackraste flickan han vet och när han ibland börjar slänga ur sig kärleksförklaringar som alltid gör mig lite rörd. Jag tycker om att jag fortfarande, efter snart tio månader, känner det där pirret i magen om telefonen börjar ringa och det är hans namn som står på skärmen. Jag tycker om honom. Så himla mycket. Världens tjusigaste snubbe. Min alldeles egna snubbe.

amanda, på internet.

 Lite så här ser det ut på min Facebook för tillfället.

Jag har två konton på Tumblr. Här har ni min personligapersonliga som går under namnet iamparnassus. Där hittar man diverse ting som jag finner värt att betrakta helt enkelt. Den är rätt nystartad faktiskt.

Sen kommer vi till min andra Tumblr som jag haft lite så där jättelänge. Där har jag massvis med tjusiga läsare som alltid gör mig så himla glad. Den går efter namnet Love Is A Letter Sent Thousands of Times och håller ett stadigt tag i världens vackraste tema; kärlek så klart!

Man kan hitta mig på Twitter också. Dock är jag kanske inte så aktiv som jag borde vara. Men med jämna mellanrum ser jag till att skicka ut några 145 tecken med text. 

Jag finns självfallet på Spotify där flera stycken av er hittat mina listor redan. Jag älskar att Nicki Minaj finns som min top artist. Kanske ska erkänna att jag faktiskt lyssnar på Super Bass lite för ofta. Just nu har jag alldeles för många listor med planetens största kaos. Ska städa undan lite så småningom.

Med rätt långa mellanrum laddar jag upp flera miljardtals (känns så) bilder på weheartit. Lyckas alltid spara undan så himla många innan jag tar tag i att flytta dom till mitt hjärta. Fast åh vad jag tycker om den här sidan.

Det sista jag tänkte visa er är min Youtube. Egentligen används den bara för att kunna lägga in videor vid "mina favoriter" och så där. Fast det finns några få klipp och kanske det skapas något nytt någon gång. Men ja, är ingen aktiv youtubebrud med nya videor varje vecka tyvärr.

turning 20.

Den tredje mars är det återigen dags för mig att hålla i den årliga traditionen man brukar kalla Födelsedag. 20 år blir jag den här gången och min käraste mor har, i omgångar, bett mig om att skapa någon sorts lista över vad jag helst vill finna i som inslagna paketen. Så självklart ordnar jag fram en sån. Fast, egentligen har jag gjort två listor (eftersom jag inte kan bestämma mig).

En vinröd fjällräven. Jag har såklart redan min käraste blåfärgade, men skulle så gärna vilja utöka min lilla rävfamilj med en ny medlem (ps: hittade ingen fager bild på en rödfärgad så använd fantasin när ni betraktar bilden här över). Även, som alla andra gånger, en grön fjällrävenjacka för alla kommande sommarkvällar med lite kyligare temperaturer.

Pengar. Inte så konstigt, brukar oftast vara standardgrejen att önska sig. Presentkort från stadens finaste affärer mottages också med glädje.

Bridesmaids på DVD. Seriöst världens roligaste film. Vill ha den i hyllan och se den, på riktigt vis, precis när jag helst känner för det.

Lord of the Rings Extended. Japp, alla tre tack. Det är dags nu, efter att ha tokälskat filmerna sedan den första början. Det finns så många gånger som jag velat poppa in filmskivorna i DVD-spelaren, när jag sen tyvärr kommer på att jag inte ens äger dom. Viktigt är att det blir alla extended-versionerna. Dom bästa versionerna.

Te och kaffebönor. I Mitticitty, stans tjusigaste galleria, finns en av mina absoluta favoritaffärer där dom säljer så mycket te och kaffe att man egentligen helst skulle vilja bo där.

Internetkontanter. Klänningspengar härifrån och rullskridskopengar härifrån.

Stora koppar för te och kaffe skulle också tokäga. Gärna lite annorlunda sådana, med många färger eller mönster. Många olika och ingen som liknar någon annan. Även muggar från Penguin Books uppskattas, ganska så fruktansvärt mycket! Har en redan, fast det är ju ungefär femtio för få. Här finns några få, annars finns fler på massa engelska sidor.

Min andra lista består egentligen bara av en grej: Endast insatta pengar på något nytt, spännande sparkonto som alla kommer gå till min framtida tågluffarresa kring europas alla spännande platser. Drömmer lite lagom om en sån resa precis varje dag. Den som vill får gärna bidra med allt från 10 miljoner riksdaler till kanske en enkel liten guldtia - allt tas emot med största glädjen.

kommer snart.

Skall snart komma med storslagna nyheter och kanske någon enstaka förklaring kring varför jag inte skrivit ett dugg här på så länge. Men nu måste jag sova, för ögonen stänger sig lite hur dom vill.

ps: såg filmen Seven Pounds igår på tv. Fantastisk rulle som bör rekommenderas i omgångar. Will Smith är fruktansvärd enastående som skådespelare. Ska nog skrapa ihop något inlägg om det hela. Godnatt.

den känslan.

Någon dag kanske jag vågar. Vore så fruktansvärt häftigt.