lite kärleksprat igen.

Hur ska man någonsin lyckas förklara allt man känner inuti, runtom, utanpå och i hela jävla kosmos? Hur ska man någonsin lyckas få ur sig en, åtminstone helt-okej, förklaring kring hur man på något sätt känner sig halv och nästan en aning genomskinlig så fort man inte håller hans hand? Ni vet, när man är så tokigt kär att det aldrig slutar kännas fel att dela på en liten 90 cm-säng. Och hur det, på något sätt, alltid lyckas kännas mycket trängre när man ska sova ensam. När det inte finns någon annan doft i världen som får en att känna så himla mycket, som hans. Just när man är precis så där kär att det nästan känns jobbigt eftersom man just aldrig kommer kunna förklara.

Ibland vänder jag huvudet och blicken mot Linus fast han inte ser. Lite i smyg. Gärna när det är mörkt eller kanske när han sover. Och i hemlighet tar jag mig tiden att liksom beundra hela han och faktiskt försöka inse det faktum att han har valt mig, bland alla fantastiska människor. Att han valde mig. Ingen annan. Bara mig. Och för en stund känner jag mig plötsligt som den mäktigaste personen på planeten. Som världens bästa och viktigaste människa. Jag blir så lycklig av den där killen. Så lycklig över att få känna mig behövd och att jag samtidigt behöver honom så innerligt. Lycklig över att vi är varandras i grund och botten.

Jag tycker om när han ibland plötsligt attackkramar mig. Eller gånger då han tittar på mig med världens gosigaste rådjursögon fast vi är bland folk. Jag tycker om när han tar mitt ansikte i sina händer och bara tittar på mig, ibland så himla länge, och bara börjar ler. Eller när han pussar mig på pannan och håller om mig eftersom det får mig att känna mig så galet trygg. Och jag tycker om när även jag får hålla om honom och kanske pussa på hans panna för att därefter hoppas att han, på något sätt, kan känna sig lika trygg hos mig som jag hos honom. Jag tycker om när han förklarar för mig hur han tycker att jag är den vackraste flickan han vet och när han ibland börjar slänga ur sig kärleksförklaringar som alltid gör mig lite rörd. Jag tycker om att jag fortfarande, efter snart tio månader, känner det där pirret i magen om telefonen börjar ringa och det är hans namn som står på skärmen. Jag tycker om honom. Så himla mycket. Världens tjusigaste snubbe. Min alldeles egna snubbe.