jag är i livet.

Som det står beskrivet här ovan; jag är i livet. Har varit hemsk på att skriva ens dom minsta raderna här vilket till och med slutat i klagomål från några av er läsare. Fast heja er allihopa, det är bra att ni slår näven i bordet när det verkligen tycks behövas!

Orsaken kring mitt plötsliga försvinnande går att hitta hos Waynes Coffee House, utanför Mitticity, in genom den lilla tunneln som ligger placerad bredvid Naturkompaniets affär. Japp, jag har fått jobb! Där står jag för det mesta, ungefär varje dag, och blandar i ordning kaffe, värmer pastatallrikar och torkar borden minst 300 gånger (det är i alla fall vad det brukar kännas som). Välkomna vetja, kom gärna och säg hej ifall ni har vägarna förbi! Dock är det absolut inte något tjusigt arbete. Har varken villkor eller rättigheter, inga påskrivna papper och en ack så skamligt låg lön. Men under tiden som jag letar annat får jag ändå chansen att träna mig på det jag allra helst vill bli utomordentlig på - baristamaskinen. Får ju självklart också lära mig massvis inom precis allt som har att göra med cafébranschen och kundservice. Så egentligen ska jag inte klaga alldeles för mycket. Fint att ha på mitt CV också har jag hört. Tydligen väger Waynes namn tungt på ungdomarnas meritlistor när branschens chefer sätter sig ner för att läsa.

Oavsett, det är mycket på grund av Waynes Coffee som jag inte riktigt har tagit mig tiden åt att skriva. Men även att jag aldrig riktigt kommit på vad jag ska skriva eller berätta. Kan kanske fortsätta där jag slutade - vid bloggens första deppiga rader. Och visst mår jag bättre! Antar att man måste tillåta sig själv ha små stunder av just dom där sprängladdningarna, även om det saknar minsta underhållning. Men efter lite snack med min käre mor och far, världens bästa mormor, planetens tjusigaste pojkvän och efter era peppningsmeningar vid kommentarsfälten så känns det inte lika jobbigt.

Vi hörs vidare i nästa inlägg. Peace!