universitetstagg.

Imorgon börjar jag på universitetet där jag kommer läsa Filmvetenskap ända tills det gått och blivit slutet på januari! Film och världens bästa analyseringar, dag ut och dag in. Börjar tagga, så här timmarna innan klockan ska ringa, med min chefslista.

Och ja, som sagt. Imorgon är det också den 29 augusti. Fyra månader med Linus som favoritgrabb. Hur bra som helst. Måste tacka er för alla era tokigt vackra kommentarer under mitt inlägg om Linus och mig. Tack. Ni gör mig så glad, hela tiden. Puss på varenda en.

till brudarna.

På riktigt, varenda brud borde kolla in den här. Bara gör det, nu.

one confession.

Det bästa med att gå barfota. Så är det bara.

från mitt hjärta.

Fler hjärtade bilder här.

om att falla för en vän.

På måndag, den 29 augusti, har jag och Linus varit tillsammans i fyra månader. Egentligen är det svårt att sätta ett exakt datum. För jag tror nämligen att jag var lite hans redan några tankar efter att jag
läst hans brev till mig.

På något sätt så tror jag ändå lite på att allt mellan mig och Linus påbörjades så mycket tidigare. Flera år tidigare för Linus, lite av och till för mig. Jag vet att jag hoppades på att han skulle krama om mig och stanna med sina armar runtom mig när vi tillsammans grät till vår första Kent-konsert på Arvikafestivalen 2010. Jag vet att det en gång kändes som om jag ägde hela världen när vi tillsammans gick från krogen,
en vinternatt för flera år sedan, då han lade sin arm över mina axlar. Och jag vet att jag alltid svarat hans namn när mina föräldrar frågat "vem av dina vänner skulle du kunna tänka dig att kanske tycka lite mer om?".


Eftersom jag aldrig riktigt trott på kärlek för min egna del, då jag alltid nöjt mig med att vara den
där tokigt bra vännen hos varenda jag lärt känna, rubbades hela min värld när jag i mitten på mars månad öppnade det handskrivna brevet från Linus. Efter att ha låtit mina ögon gå från att läsa varje mening otroligt noga & sakta till att rent av skumma igenom dom suddiga bokstäverna så snabbt som möjligt - som heller aldrig verkade ta slut - började jag planera små flykttankar till andra städer. Varför? Eftersom kärlek inte var något jag vågade tro på och eftersom min rädsla för kärlek helt plötsligt växte sig till något så enormt att jag nästan blev mörkrädd. Det var ju ändå så himla nära till studenten. Att flytta skulle inte verka konstigt alls. Allt för att inte behöva bli lurad. Allt för att slippa vara nervös så fort jag satte en
fot ute på gatan.


Det gick ett par veckor och jag befann mig plötsligt på mitt livs första dejt. Jag hade köpt en ny
klänning en andra gång, eftersom den första (en precis likadan) lyckades bli tagen tillsammans med min plånbok. Vi skulle mötas på torget precis vid statyn. Trots löftet satt jag på bussen mycket tidigare
än vad jag hade behövt. Jag var ju tvungen att springa till Åhléns för att köpa mig ett par nya strumpbyxor. Och bara tanken på att vara först fick mina knäskålar att skaka. Istället satt jag bakom några baracker,
vid gatan mittemot, och tjuvtittade på Linus när han kom gående iklädd den där fina skjortan och hans lite halvgråa mössa. Helt plötsligt verkade tanken på att vara först inte lika farlig som innan. Mina knäskålar skakade ju redan ändå.

Och sen satt vi där, på gräset vid vattnet. Linus plockade upp allt han hade köpt; flera godispåsar, glass, saft, bröd och flera olika pålägg. Han hade till och med ordnat med en filt att sitta på. Och där satt vi länge.
Åt och pratade. Vi låg på rygg bredvid varandra och tittade upp i himlen som lyste lite för starkt. Det var ju en så väldigt solig dag. Ibland flyttade han sig närmare mig och jag kunde inte sluta tänka på hur mitt hår skulle ligga för att fortfarande hålla sig fint.

"Vad händer härnäst?", sa jag alldeles nyfiket. Jag är ju lite så. Nyfiken. Linus svarade så himla mystiskt med ett "Jag vet inte riktigt om det är dags än". Tanken på att han skulle fega ut med sitt planerade äventyr kunde jag bara inte godkänna. Jag svarade snabbt att det självklart vad dags. Så vi
gick tillsammans mot stadens alla bussar där vi inväntade nummer fyra.

Vi gick av vid grundskolan som nästan ligger precis vid Linus hem. Han tittade på mig med sina
ögon och det såg precis ut som att han ville säga allt men inte fick fram något. Han ställde ner sin väska på marken och stoppade händerna i fickorna. Han log precis så där gulligt som bara han kan och sa med
en lite halvlåg röst "Skulle du kunna kolla när nästa buss mot stan går?". Det hela var så uppenbart.
Han skulle förstås göra något som jag inte skulle se. Att då låta mig rusa över vägen och låtsas titta uppmärksamt på busstiderna var en genialisk plan. Jag skrattade, vände ryggen till och tog några snabba steg över vägen. När jag vände lite på huvudet, för att titta bakåt i smyg, kunde jag se att Linus bara
stod kvar utan att röra sig ett dugg. Men med samma leende precis som förut.


Jag hamnade mitt framför alla busstider och låtsades som sagt att intresserat läsa vilka tider som skulle passa just oss. Och på något sätt kunde jag se något svart i ögonvrån. Något svart på tavlan, bland alla små siffror och tidtabeller. Jag vände blicken åt vänster och såg en text, skriven med en tjock svart penna. Det hela började med orden "Kära Pingvin", och jag visste direkt att det är Linus som skrivit ihop något till mig. Jag läste vidare och tappade plötsligt förmågan att stå stilla, totalt. När jag sedan hamnat vid den där meningen som vanligtvis skulle göra mig så rädd att flyttkartonger skulle börja packas, kunde jag inget annat göra än att bli lite tårögd; "Vill du bli ihop med mig?", något som jag på fullaste allvar inte riktigt trott att jag skulle få vara med om. Någonsin. Jag vände mig om i chock och såg en ack så nervös Linus vandra sakta över gatan. Jag läste om och om igen, upp och ner, flera gånger om. Jag satet mig på bänken innanför busskurens fyra väggar men hoppade snabbt upp igen. Plötsligt stod han i samma busskur som mig och jag blev tvungen att springa runt och kika på honom bakom kurens ena vägg. Till slut hamnade vi precis bredvid varandra, tätt intill, och jag blev tvungen att krama om honom. Krama om hela honom, så hårt jag bara kunde. Jag svarade honom med att jag inte riktigt skulle kunna ge honom ett svar just precis då, även om jag så gärna ville. Han sa inget utan bara log och tog min hand i sin. Och plötsligt gick vi tillsammans ner för hela gatan, förbi macken och Jehovas Vittnen, igenom skogen längst med sjön och ända till Linus favoritplats. Hela den vägen, hand i hand, för första gången.

Vi pratade om allt från mina tankar och rädslor till mina funderingar och hemliga drömmar. Herregud, jag vågade till och med fråga honom ifall han fortfarande skulle tycka om mig om jag någon dag skulle vakna upp med en hårdag som inte skulle gå att rädda. Han bara skrattade och jag kände mig lite halvdum. Jag minns fortfarande precis vad han sa; "Tror du verkligen att jag skulle strunta i att följa mitt hjärta över en dålig hårdag? Du kan raka av dig allt på ditt huvud. Jag skulle fortfarande vara kär i dig". Vi satt länge, alldeles tysta, och tittade varandra i ögonen. Jag höll min hand i hans. Han höll sin andra hand på mitt knä. Jag berömde hans skor, han berömde hela mig. Jag blev rädd igen men ville på något sätt aldrig lämna hans sida. Jag sa till honom att vi båda nog förstod vart vi var på väg mot, även om jag inte kunde ge honom ett direkt svar. Han bara log och trots rädslan som sträckte sig ända ut till fingerspetsarna så kände jag mig lycklig.

Vi gick längst med samma väg tillbaka, raka vägen mot hans hus. Vi såg båda hans mamma i trädgården och Linus försökte göra sig så synlig som möjligt samtidigt som jag försökte gömma undan alla bevis på att vi gick hand i hand. Vi gick in genom hans ytterdörr och jag behövde inte ens ta av mig skorna. Vi gick mot husets altan där jag för första gången träffade hans mamma och jag oroade mig ännu en gång över hur jag skulle se ut. Hon var bland det trevligaste jag någonsin skakat hand med och jag följde med Linus ner till hans rum. Plötsligt låg han i mitt knä och vi kollade tillsammans på WheezyWaiter via hans iPhone. När hans mamma knackade på dörren fylldes hela jag med samma rädsla en ytterligare gång då jag släppte mina armar, som jag tidigare hållit om Linus, och bara lät dom falla åt sidan. Sekunden efter jag gjort det skrattade jag till. Det var nog första gången jag förstod att jag inte behövde vara så väldigt rädd längre. Efter WheezyWaiter kollade vi gamla klipp från olika matcher i StarCraft II. Jag hade ingen aning om vad jag vilade ögonen på men det gjorde liksom ingenting. Hans hår var ju så mjukt och hans doft snurrade till det så mysigt i mitt huvud.

Resten av dagen kan summeras kort. Vi gick hand i hand mot bussen som tog oss mot staden och vi gick hand i hand mot våra vänner som alla började göra små glädjetjut så fort vi närmat oss dom. Vi befann oss allihopa på bryggan och Linus höll om mig flera gånger. När det blivit lite för kallt, trots att vi klädde oss vi filtar, tog vi väskorna på ryggarna och begav oss hem till Nils. Även där höll Linus om mig och för första gången fick jag lägga mitt huvud på hans bröst. Jag minns att hans hjärtslag hördes så tydligt och det var bland det finaste jag lyssnat till. När Nils en gång sa "Det var en bra dag det här" lutade sig Linus ner mot mitt öra och viskade väldigt, väldigt tyst "Den bästa av dom alla". Jag kramade om honom ännu hårdare och kände det mysigaste pirret i magen.

När vi sade hej då för att gå mot varsina bussar ville jag egentligen inte släppa taget om honom. När vi gått ifrån varandra så spenderade jag nästan hela vägen med att vända mig om och titta bakåt. Det var en helt ny Amanda som gick där på gatan. En helt ny. Fortfarande en dödsrädd Amanda, men ändå en helt ny. Och det bästa av allt var att min hand luktade precis som Linus i flera dagar. Därefter hade jag bara en tanke i huvudet som cirkulerade flera varv om; när skulle jag träffa honom igen?

Så gick det till när jag först började falla för Linus på riktigt. När jag först började falla för en av mina finaste vänner. På måndag har vi varit varandras i fyra månader och jag kan knappt vänta på att få fortsätta få räkna. Till slut blev det vi och så ska det vara.

"whenever a stranger stand by me, or passes, i wonder what's on their mind. and when they walk away, i secretly miss them"

Ända sedan jag var en liten tjej, med tovigt hår och skrapsår på mina knän, så har jag funderat mycket över människor som vi inte känner. Människor som vi bara går förbi, dag ut och dag in, som vi aldrig ens får minsta kontakt med. Människor som vi inte vet någonting om men som ändå kanske skulle ha dom allra bästa historierna att berätta, bara vi lärde känna dom. Det kan vara en yngling som känner sig lyckligast på jorden eftersom han, under gårdagen, hittat en nergrävd låda fylld med någon annans bortglömda skatter. Det kan vara en kvinna som, med lite halvnervösa steg, går mot stadens finaste café där hennes ungdomskärlek sitter och väntar. Kanske dom inte setts på över 50 år? Det skulle också kunna vara den där skrynkliga mannen med silverfärgat hår som lyckats övervinna sin cancer ett tretal gånger. Eller varför inte busschauffören som dag ut och dag in nynnar på samma melodi eftersom det får honom att minnas sin barndom?


Varenda en av er vet mycket väl om mitt intresse för film. Därför kanske det inte kommer slå någon med stor förvåning när jag nu kommer använda film som exempel. Eller filmkaraktärer för att vara lite mer exakt. För människor är precis som filmkaraktärer, varenda en av oss. Intressanta filmkaraktärer som garanterat skulle kunna spela en viktig roll. Och ni vet hur väl man ofta lär känna en filmkaraktär utan problem? Man lär känna hans dåliga och bra sidor, hennes hemliga talang, deras första kyss, hennes rädsla för mörkret eller hans längtan efter att en gång få kunna gå. Vi vet om allt och vi kan hur enkelt som helst hoppa in i deras virrvarr av känslor.


Kanske det här inlägget känns lite snurrigt och oförståeligt. Kanske det mest känns som ett hav av bokstäver som bara flyter omkring eller precis som omkringdansande höstlöv i den starkaste vinden precis över våra huvuden. Men vad jag menar är att om man bara tog sig tid till att lära känna människor, vilka som helst av oss, så skulle vi säkert hitta en hel del som skulle lyckas ge oss den bästa förvåningen. För alla är vi intressanta. Alla har vi saker att berätta. Och alla har vi chansen att förgylla någon annans dag med våra innersta tankar precis som vi alla har chansen att bli förgyllda av andras innersta tankar. För alla är vi precis som filmkaraktärer.

PREACH BRO!

lite som det känns idag.

om era stora och små drömmar.

För några dagar sedan så skrev jag det här inlägget om stora och små drömmar. Ni började kommentera och berätta om era drömmar, stora som små. Det var så fint att läsa och det skulle vara likt ett brott att inte visa:


Jag skulle vilja sätta mig på ett tåg, på väg mot ingenstans sedan hoppa av där naturen är sådär vacker så man får lite ont i bröstet. Sedan ska jag bjuda med alla i tågvagnen och bjuda dem på grillat, sen lägga mig under den stjärnklara himlen med någon söt pojke med ovårdat hår, låta han smeka mig mjukt på hjässan och räkna stjärnorna tillsammans. Åka till London och gå in på någon rökfylld pub och be om en pint med öl. Röka cigaretter och dricka latte på något café i Paris, sedan fråga en pojke med rufsigt hår och färgfläckiga kläder om ett par kyssar.
- Anonym


många av de sakerna du nämnde här ovan är nog det jag också drömmer om. men att gå på en the hives konsert och få bandmedlemmarna, prata med dem och kanske till och med bo med dem vore ju helt fantastiskt. att se mina homosexuella vänner träffa sin tonårskärlek och acceptera sin läggning helt vore också en fantastisk syn att se. att ha ett fint konditori i paris, ta bilder jag alltid velat kunna ta, och att bo på ett moln har jag också alltid drömt om (även om det där med moln är ganska svårt.. men man skall aldrig sluta drömma! även om det är svårt!) som Bob Hansson sa: "Det enda du är skyldig dina drömmar är att tro på dem."
- Li


Jag tänker otroligt lite på framtiden, största drömmen är nog att bli författare eller illustratör. Sen vill jag vara kär mest hela tiden och umgås med mina fina vänner. Jag vet inte... I maj (när jag fyller 18) eller senare ska jag tatuera mig!
- Nathalie


att killen jag älskar ska pussa mig och säga "du är så fin, jag tror jag är kär". Men det kommer aldrig hända.
- Anonym


Jag vill bli skådespelarinna. En som får spela i filmer, helst med Gary Oldman, Natalie Portman, Meryl Streep, Robert Downey Jr och Kathy Bates. Jag vill delta på Oscarsutdelingen och kanske bli nominerad. Jag vill skaffa mig det liv jag har drömt om sedan jag var nio år, och jag ska aldrig sluta kämpa för det.
- Anna


alltså åh vad bra! jag skulle vilja uppleva varenda liten grej som du nämnde! rym med mig?
- Anonym

linus.

För att han gör mig lycklig och kär.

Misfits.

Har börjat kolla Misfits, den knasigaste och roligaste men också mörkaste serien någonsin. Handlar om ett gäng ungdomar som utför samhällstjänst. Efter en gigantisk storm i staden upptäcker dom alla, en efter en, att dom fått superkrafter. Första säsongen har bara 6 avsnitt, hur lätt som helst att sätta igång.

'Mommy, they are just like me'

Precis som alla andra dagar tog jag mig ett, av dagens många, besök på tumblr. Fann en text skriven av en mamma som berättade om sin sexåriga son och som jag helt enkelt bara måste dela med mig av. Det är otroligt vackert och jag tror att jag fortfarande kan känna en del rysningar längst med ryggraden.

My oldest son is six years old and in love for the first time. He is in love with Blaine from Glee. For those who don’t know Blaine is a boy…a gay boy, the boyfriend of one of the main characters, Kurt. This isn’t a ‘he thinks Blaine is really cool’ kind of love. It is a mooning at a picture of Blaine’s face for a half hour followed by a wistful “He’s so pretty” kind of love.

He loves the episode where two boys kiss. My son will call people in from other parts of the house to make sure they don’t miss his ‘favorite part.’ He’s been known to rewind it and watch it over again…and force other to, as well, if he doesn’t think people have been paying enough attention.

This infatuation doesn’t bother me or his father. We live in a very hip-liberal neighborhood, many of our friends are gay, and idea of having a gay son isn’t something that bothers either of us. Our son is going to be who he is, and it is our job to love him. End of story. He is also six. Six year olds get obsessed with all kinds of things. This might not mean anything at all. We always joke that he’s either gay, or we have the best blackmail material in the history of mankind when he’s a 16 year old straight boy. (Take that naked bath time pictures!)

Then the other day we were traveling across the state listening to the Warblers album (of course), and in the middle of Candles, my son pipes up from the back seat:

“Mommy, Kurt and Blaine are boyfriends.”
“Yes, they are,” I affirm.
“They don’t like kissing girls. They just kiss boys.”
“That’s true.”
“Mommy, they are just like me.”
“That’s great, baby. You know I love you no matter what?”
“I know…” I could hear him rolling his eyes at me.

When we got home I recapped this conversation to his Dad, and we stood simply looking into each other’s eyes for a moment. Then we smiled. So if at 16 he wants to make a big announcement at the dinner table, we can say ‘You told us when you were six. Pass the carrots’ and he’ll be disappointed we stole his big dramatic moment,” my husband says with a laugh and hugs me.

Only time will tell if my son is gay, but if he is I am glad he’s mine. I am glad he has been born into our family. A family full of people who will love and accept him. People who will never want him to change. With parents who will look forward to dancing at his wedding. And I have to admit, Blaine would be a really cute son-in-law.

om stora och små drömmar.

Att tågluffa genom världens bästa städer med en väska på ryggen och min ukulele i handen, att få dela en öl eller två med Bob Dylan, att få testa på San Francisco med en egen lägenhet, att någon gång bjuda in okända grannar på pannkaksfrukost, att skicka flaskpost i den längsta älven och en dag få svar tillbaka & att lyckas skapa dokumentärfilmer som får publiken att må lite för fint i magen.


Att spela vinylskivor på en portabel vinylspelare i stans alla parker, att någon gång få lära mig att surfa på höga havsvågor, att dricka röda viner på franska balkonger, att dela ut tusentals kanelbullar helt gratis mitt på stadens gator, att köra omkring i en bubbla, en folkbuss eller en Firebird & att spela in gammal musik på extremt många kassettband.


Att någon gång hitta den där perfekta hängmattan som bara verkar finnas i filmer, att åka på roadtrips med fina vänner och äventyra nätterna långa, att resa iväg på en brädsemester bara för att kunna åka bräda i lite farligare backar, att odla min första solros, att tatuera en mustasch på mitt pekfinger & att besöka Pixar Studios, Universal Studios, Marvels högkvarter eller Comic Con.


Att få äga mitt egna flipperspel, att få hänga upp en lång tvättlina mellan mitt boende och en granne mittemot, att få bo på ett ställe där man kan beställa kinamat mitt på natten, att sitta på hustak och fundera över rymden, att få hålla mitt egna radioprogram om nätterna där jag bara skulle spela mysmusik från 1950-talet till 1970-talet & att fylla kylen med Nutella samt frysen med glasspaket.


Att ha en tuggimmiautomat i min hall, att få stå längst fram på en konsert med The Beatles, att träffa vilda schimpanser och ge dom lådor fyllda med bananer & tt köpa mig en riktigt Stormtrooperdräkt för att ställa i ett hörn. Att tillåta sig själv till att drömma om precis vad man vill känns fint. Vad har ni för spännande drömmar, stora som små?

nobody baby but you and me.

Hade tjejkväll med mina allra bästa brudar hemma i min lilla stuga för ett par veckor sedan. Det var fint. Vi badade bubbelpool, drack kaffe, åt vegetariskt, pratade om världsstora ämnen, poppade popcorn, grät tillsammans, kramade om varandra och beundrade alla outfits i filmen Clueless. Bara tjusigaste Helena som saknas på bilderna.

Idag har jag mest gått omkring i pappas tröja, druckit kaffe, lyssnat omkring 97968693720 gånger på den här låten & oroat mig en aning för mina armar och ben som bara gång på gång somnar. Känns som alla möjliga nerver sitter snett. Hoppas ni haft en fin dag.

en liten bild bara.

Blev glad när jag hittade. Bara Elina som saknas, annars är vi alla med.

The Story of DC Comics.

Har precis sett klart dokumentären Secret Origins: The Story of DC Comics som helt enkelt berättar historien om DC Comics, från tidigt trettiotal till vårat tvåtusental. Från The Golden Age till The Modern Age. Man får höra intervjuer från alla möjliga personer och se gamla svartvita klipp som helt enkelt får benen att rysa sönder. Man får höra om födelsen av Superman, Batman, Wonder Woman, Flash, The Green Lantern och en alldeles mycket längre rad tjusiga hjältar. Jag rekommenderar att du ser dokumentären, även om du nu inte skulle vara det största fanet av Comic Books och deras hjältar.
Här har du trailern.