söndag 8 maj 2011

om linus larven arvidsson.


Jag känner en pojke som heter Linus. Han kallas för Larven & Lajne och är den snällaste pojken jag någonsin kommer få lära känna. Han har jättemånga födelsemärken som också är jättesmå och man kan ligga & titta i hans ögon hur länge som helst utan att ens vilja sluta. Han har ljust hår som gärna lockar sig lite försiktigt, men också alldeles för fint, precis vid nacken. Han luktar så himla gott och har så himla fina naglar. Dom ser lite välvårdade ut skulle jag tro. Och under en nagel kan man se en liten svart prick. Den kommer från en olycka med en ack så vass bläckpenna. Eller kanske var den av blyerts?


Jag och Linus lärde känna varandra för si så där fem år sedan. Vi lekte barnpolitiker i Ungdomsfullmäktige och träffades bara en torsdag i månaden. Det var ju då det var möte. Jag minns inte så mycket från den tidens torsdagar mer än att vi alla drack alldeles för mycket varm choklad eftersom det var gratis. Ibland fick man till och med lite ont i magen. Men jag tror nog att vi blev kompisar ganska lätt, jag och Linus Larven. Polare liksom. Och att han var snäll, det minns jag alldeles för väl!


Ungefär för fem år sedan hade två vänner kommit hem till mig för lite filmhelanatten&viskaätagodisocksåsenskavisjungasingstar. Mitt i natten började vi skriva långa manus för kommande busringningar. Det handlade om något företag vi kom att kalla Considers Stockholm. Linus var en av dom som vi ringde. Fast han lade på ganska snabbt när vi inte kunde hålla oss för skratt. Några veckor efter det råkade jag valsa förbi honom utanför McDonalds då jag förklarade att det varit vi som legat bakom samtalet. Jag sa nog förlåt minst åtta gånger. Men han bara skrattade och var helcool.


Kring tiden då Ungdomsfullmäktige tagit slut så slutade vi höras av. Vi sågs aldrig heller. Det blir väl så. Vissa man lär känna håller sig ju bara för tillfället. Fast det kan vara fint det också. Men för kanske fyra år sedan (eller om det var tre) så hördes vi av igen. Av en total slump. Jag stod på parkeringen utanför stadens universitet, tillsammans med min mormor och i väntan på min mamma, redo för att byta in en biljett mot Mia Skäringers show när det plötsligt började ringa i min telefon. "Linus Larven Arvidsson" stod det mitt på displayen. Lite halvförvånat klickade jag på den gröna luren och möttes av en ack så förvirrad Larv. Han hade ringt tokfel och vi skrattade åt det båda två. På kvällen skrev han till mig på msn. Lite "Förlåt för felringningen", "Så heltokigt det kan bli" och "jag kände inte igen din röst förut i telefonen" som snabbt utvecklades till vardagligt snack som "vad sysslar du med nu för tiden?" och "kolla på den här videon, aldrig skrattat så mycket".


Därefter minns jag inte direkt så mycket mer än att vi kom att bli så himla bra kompisar och att han även kom att bli någon som jag skulle anse vara en av mina närmaste (även om vi inte sågs allt så ofta). Vi fick allt fler gemensamma kompisar och vi träffades under veckornas olika dagar för åkturer på brädorna. Vi pratade på msn och Facebook (med oftast himla långa mellanrum) om ingenting till världens, ibland, djupaste snack ända in på morgontimmarna. Linus Larven kom sedan att bli en sådan vän till mig som man inte behöver träffa ofta för att känna varandra. Och det blev en favoritgrej med honom för mig.


En kväll under förra sommaren befann vi oss alla på Leprechaun, stadens tjusigaste krog. Vi var många men jag satt vid samma bord som Linus, Mårten, Artem och Marie. Linus visade flera roliga meme comics på sin iphone och pratade någon sorts engelska med tysk brytning. Jag kunde inte sluta skratta och tänkte jisses vilken bra kompis han är i omgångar. Mitt i ett skratt råkade jag höra honom fråga Mårten, med ett försök till att vara diskret, om jag hade någon pojkvän. Mina ögon stirrades upp och jag blev så himla nyfiken. Det var nog första gången jag började fundera på Linus i helt andra banor. Någon timme efter bestämde vi oss båda för att köpa en varsin Jägershot att kalasa med. Fast jag vet att jag egentligen bara köpte min för att Linus gjorde det.


Två dagar efter kvällen på Leprechaun berättade jag om Linus fråga till Mårten för Elina. Hon jublade, i skrift, över msn. "Snälla, bli ihop med Larven. Ni skulle passa så bra ihop". Och allt jag kunde tänka på då var att han kanske möjligtvis och vadvetjagåhjaghoppasnogliteismyg tyckte om mig. Men sedan gick tiden och jag slutade tänka på Linus som någon att bli nervös för. Jisses, vi var polare. Han kanske bara ville veta om jag hade pojkvän av ren nyfikenhet, vad vet jag? Så, vi fortsatte träffas lite då och då med gemensamma vänner. Vi spelade in film tillsammans och åkte omkring på brädorna mitt i natten. Vi hade det bra. Vi var fina polare.


Den sjuttonde mars i år så fick jag hem ett handskrivet brev. På baksidan stod det "Avsändare: Linus Arvidsson". På direkten tänkte jag "åh nu har han säkert suttit och skrivit ner massa djupa tankar. Jäklar så skoj. Så ska jag svara med ett brev. WIN, min första brevkompis!", på ett ungefär. När jag öppnat det och börjat läsa började jag bli allt mer och mer nervös. Och ju längre jag kom i brevet, desto mer försvann allt omkring mig. Speciellt ljudet från tvn. Den blev tyst och jag blev illamående. Jag ville springa omkring samtidigt som jag ville gömma mig och aldrig komma fram igen. Jag hade aldrig varit med om något sådant. Att någon kunde tycka om mig? Men, va? Jag som alltid varit polaren. Och det som gått så bra. Men Larven är världens bästa kille. På riktigt. Fast vågar jag hoppa in i det här? Oj vad hände med livet? Japp, bara en bråkdel av alla tusentals tankar som fightades i mitt huvud efter att jag läst hela brevet.

Kort och gott, i brevet stod det att Linus tyckt om mig från hela första början, då vi träffats, och han frågade om vi skulle kunna ta oss ut på en dejt någon dag. Efter några dagar vågade jag ta fram papper och penna och skriva ett brev. Det var tänkt att bli kort men slutade i sju sidor. Jag svarade ja på hans fråga och hade pirr i magen när jag stod vid brevlådan.


Linus kan kramas mysigare än någon annan och han är duktig på datorer. Han tokälskar dubstep och ordnar enkelt ihop egna mixar som låter hur bra som helst! Han dricker varken kaffe eller te och han ogillar grönsaker. Men han tycker om spaghetti som klumpat ihop sig och ketchup på fiskpinnar. Han äger en alldeles för tuff Batgirl-keps och han tycker om att titta på Cougar Town. Han har världens mysigaste arm som jag fått sova på flera gånger och det har blivit som en ny favoritsyssla att få lyssna på hans hjärtslag. Han är den bästa jag vet och jag verkar aldrig kunna sluta tänka på honom.

15 kommentarer:

Elina sa...

dör sönder. wow. MEN SOV INTE UTAN STRUMPBYXOR FÖR FAN!

Anonym sa...

Världens bästa Amanda!
Fin kärlek med en mysig Linus! <3
Älskar dig!
Mamma

Maja sa...

Men åh, vad fint Amanda! Vad glad jag blev när jag läste det här. Det lät så... Fint, helt enkelt!

lina sa...

men åh vad mysigt och fint!

Sofia den allsmäktige! sa...

Jag blir nästan gråtfärdig. Fick en klump i halsen och ville bli tillsammans med dig, satan vad göllig du är. KYSS PÅ MUNNEN OCH EN MASSA MER!

elin sa...

Åh. bara så himla fint!

Cappuccino sa...

Åh vilken fantastisk berättelse! Inte allt för ofta jag blir som totalt trollbunden i något jag läser på en blogg. Jag hoppas innerligt att du och larven kommer att hålla ihop. Vill samtidigt säga att jag tycker din blogg är alldeles underbar. Fortsätt, snälla, du skriver så vackert! :) /h. från Finland!

HelenaFaktiskt sa...

ja, håller med elina. nu får ni ge er. dör ju på er

H. sa...

men hallå så fint. Dog lite.

carina sa...

Finaste kärlekshistorian! Sååå fiiint och jag är sååå gaaaaaad för eran skull! Önskar er allt gott och mycket mer! Love you!
<3 <3

Sally sa...

man alltså hallå, dör. så himla fint.

Anonym sa...

När jag läste inlägget drog "Känn en doft av kärleken" igång på min spotifylista.
Blev allt för fint för mina nerver och en tår eller två fuktade en stentuff persons öga.

julia sa...

Men åh amanda du är så himla bra! Fy tusan vad glad jag är att mitt internet funkar igen så att jag kan läsa din blogg om och om igen. Du gör mig glad! Och vet du vad? Där jag jobbar, på Grönan, finns det en tjej som är så himla lik dig. Jag känner jämt att jag vill säga amanda till henne (fast jag har ju inte ofta sagt det till dig?!) men hon heter faktiskt Milagros som betyder mirakel på spanska. Det är himla fint. Fortsätta bara blogga nu, du gör mig som sagt så himla glad. Som en veronica maggio - låt, en asgod twister eller när man lyckas ta sig någonstans i kollektivtrafiken här uppe!

Joe Pop sa...

Det här var det finaste jag sett någon skriva om någon annan.

M sa...

väldigt, väldigt fint.