om att falla för en vän.

På måndag, den 29 augusti, har jag och Linus varit tillsammans i fyra månader. Egentligen är det svårt att sätta ett exakt datum. För jag tror nämligen att jag var lite hans redan några tankar efter att jag
läst hans brev till mig.

På något sätt så tror jag ändå lite på att allt mellan mig och Linus påbörjades så mycket tidigare. Flera år tidigare för Linus, lite av och till för mig. Jag vet att jag hoppades på att han skulle krama om mig och stanna med sina armar runtom mig när vi tillsammans grät till vår första Kent-konsert på Arvikafestivalen 2010. Jag vet att det en gång kändes som om jag ägde hela världen när vi tillsammans gick från krogen,
en vinternatt för flera år sedan, då han lade sin arm över mina axlar. Och jag vet att jag alltid svarat hans namn när mina föräldrar frågat "vem av dina vänner skulle du kunna tänka dig att kanske tycka lite mer om?".


Eftersom jag aldrig riktigt trott på kärlek för min egna del, då jag alltid nöjt mig med att vara den
där tokigt bra vännen hos varenda jag lärt känna, rubbades hela min värld när jag i mitten på mars månad öppnade det handskrivna brevet från Linus. Efter att ha låtit mina ögon gå från att läsa varje mening otroligt noga & sakta till att rent av skumma igenom dom suddiga bokstäverna så snabbt som möjligt - som heller aldrig verkade ta slut - började jag planera små flykttankar till andra städer. Varför? Eftersom kärlek inte var något jag vågade tro på och eftersom min rädsla för kärlek helt plötsligt växte sig till något så enormt att jag nästan blev mörkrädd. Det var ju ändå så himla nära till studenten. Att flytta skulle inte verka konstigt alls. Allt för att inte behöva bli lurad. Allt för att slippa vara nervös så fort jag satte en
fot ute på gatan.


Det gick ett par veckor och jag befann mig plötsligt på mitt livs första dejt. Jag hade köpt en ny
klänning en andra gång, eftersom den första (en precis likadan) lyckades bli tagen tillsammans med min plånbok. Vi skulle mötas på torget precis vid statyn. Trots löftet satt jag på bussen mycket tidigare
än vad jag hade behövt. Jag var ju tvungen att springa till Åhléns för att köpa mig ett par nya strumpbyxor. Och bara tanken på att vara först fick mina knäskålar att skaka. Istället satt jag bakom några baracker,
vid gatan mittemot, och tjuvtittade på Linus när han kom gående iklädd den där fina skjortan och hans lite halvgråa mössa. Helt plötsligt verkade tanken på att vara först inte lika farlig som innan. Mina knäskålar skakade ju redan ändå.

Och sen satt vi där, på gräset vid vattnet. Linus plockade upp allt han hade köpt; flera godispåsar, glass, saft, bröd och flera olika pålägg. Han hade till och med ordnat med en filt att sitta på. Och där satt vi länge.
Åt och pratade. Vi låg på rygg bredvid varandra och tittade upp i himlen som lyste lite för starkt. Det var ju en så väldigt solig dag. Ibland flyttade han sig närmare mig och jag kunde inte sluta tänka på hur mitt hår skulle ligga för att fortfarande hålla sig fint.

"Vad händer härnäst?", sa jag alldeles nyfiket. Jag är ju lite så. Nyfiken. Linus svarade så himla mystiskt med ett "Jag vet inte riktigt om det är dags än". Tanken på att han skulle fega ut med sitt planerade äventyr kunde jag bara inte godkänna. Jag svarade snabbt att det självklart vad dags. Så vi
gick tillsammans mot stadens alla bussar där vi inväntade nummer fyra.

Vi gick av vid grundskolan som nästan ligger precis vid Linus hem. Han tittade på mig med sina
ögon och det såg precis ut som att han ville säga allt men inte fick fram något. Han ställde ner sin väska på marken och stoppade händerna i fickorna. Han log precis så där gulligt som bara han kan och sa med
en lite halvlåg röst "Skulle du kunna kolla när nästa buss mot stan går?". Det hela var så uppenbart.
Han skulle förstås göra något som jag inte skulle se. Att då låta mig rusa över vägen och låtsas titta uppmärksamt på busstiderna var en genialisk plan. Jag skrattade, vände ryggen till och tog några snabba steg över vägen. När jag vände lite på huvudet, för att titta bakåt i smyg, kunde jag se att Linus bara
stod kvar utan att röra sig ett dugg. Men med samma leende precis som förut.


Jag hamnade mitt framför alla busstider och låtsades som sagt att intresserat läsa vilka tider som skulle passa just oss. Och på något sätt kunde jag se något svart i ögonvrån. Något svart på tavlan, bland alla små siffror och tidtabeller. Jag vände blicken åt vänster och såg en text, skriven med en tjock svart penna. Det hela började med orden "Kära Pingvin", och jag visste direkt att det är Linus som skrivit ihop något till mig. Jag läste vidare och tappade plötsligt förmågan att stå stilla, totalt. När jag sedan hamnat vid den där meningen som vanligtvis skulle göra mig så rädd att flyttkartonger skulle börja packas, kunde jag inget annat göra än att bli lite tårögd; "Vill du bli ihop med mig?", något som jag på fullaste allvar inte riktigt trott att jag skulle få vara med om. Någonsin. Jag vände mig om i chock och såg en ack så nervös Linus vandra sakta över gatan. Jag läste om och om igen, upp och ner, flera gånger om. Jag satet mig på bänken innanför busskurens fyra väggar men hoppade snabbt upp igen. Plötsligt stod han i samma busskur som mig och jag blev tvungen att springa runt och kika på honom bakom kurens ena vägg. Till slut hamnade vi precis bredvid varandra, tätt intill, och jag blev tvungen att krama om honom. Krama om hela honom, så hårt jag bara kunde. Jag svarade honom med att jag inte riktigt skulle kunna ge honom ett svar just precis då, även om jag så gärna ville. Han sa inget utan bara log och tog min hand i sin. Och plötsligt gick vi tillsammans ner för hela gatan, förbi macken och Jehovas Vittnen, igenom skogen längst med sjön och ända till Linus favoritplats. Hela den vägen, hand i hand, för första gången.

Vi pratade om allt från mina tankar och rädslor till mina funderingar och hemliga drömmar. Herregud, jag vågade till och med fråga honom ifall han fortfarande skulle tycka om mig om jag någon dag skulle vakna upp med en hårdag som inte skulle gå att rädda. Han bara skrattade och jag kände mig lite halvdum. Jag minns fortfarande precis vad han sa; "Tror du verkligen att jag skulle strunta i att följa mitt hjärta över en dålig hårdag? Du kan raka av dig allt på ditt huvud. Jag skulle fortfarande vara kär i dig". Vi satt länge, alldeles tysta, och tittade varandra i ögonen. Jag höll min hand i hans. Han höll sin andra hand på mitt knä. Jag berömde hans skor, han berömde hela mig. Jag blev rädd igen men ville på något sätt aldrig lämna hans sida. Jag sa till honom att vi båda nog förstod vart vi var på väg mot, även om jag inte kunde ge honom ett direkt svar. Han bara log och trots rädslan som sträckte sig ända ut till fingerspetsarna så kände jag mig lycklig.

Vi gick längst med samma väg tillbaka, raka vägen mot hans hus. Vi såg båda hans mamma i trädgården och Linus försökte göra sig så synlig som möjligt samtidigt som jag försökte gömma undan alla bevis på att vi gick hand i hand. Vi gick in genom hans ytterdörr och jag behövde inte ens ta av mig skorna. Vi gick mot husets altan där jag för första gången träffade hans mamma och jag oroade mig ännu en gång över hur jag skulle se ut. Hon var bland det trevligaste jag någonsin skakat hand med och jag följde med Linus ner till hans rum. Plötsligt låg han i mitt knä och vi kollade tillsammans på WheezyWaiter via hans iPhone. När hans mamma knackade på dörren fylldes hela jag med samma rädsla en ytterligare gång då jag släppte mina armar, som jag tidigare hållit om Linus, och bara lät dom falla åt sidan. Sekunden efter jag gjort det skrattade jag till. Det var nog första gången jag förstod att jag inte behövde vara så väldigt rädd längre. Efter WheezyWaiter kollade vi gamla klipp från olika matcher i StarCraft II. Jag hade ingen aning om vad jag vilade ögonen på men det gjorde liksom ingenting. Hans hår var ju så mjukt och hans doft snurrade till det så mysigt i mitt huvud.

Resten av dagen kan summeras kort. Vi gick hand i hand mot bussen som tog oss mot staden och vi gick hand i hand mot våra vänner som alla började göra små glädjetjut så fort vi närmat oss dom. Vi befann oss allihopa på bryggan och Linus höll om mig flera gånger. När det blivit lite för kallt, trots att vi klädde oss vi filtar, tog vi väskorna på ryggarna och begav oss hem till Nils. Även där höll Linus om mig och för första gången fick jag lägga mitt huvud på hans bröst. Jag minns att hans hjärtslag hördes så tydligt och det var bland det finaste jag lyssnat till. När Nils en gång sa "Det var en bra dag det här" lutade sig Linus ner mot mitt öra och viskade väldigt, väldigt tyst "Den bästa av dom alla". Jag kramade om honom ännu hårdare och kände det mysigaste pirret i magen.

När vi sade hej då för att gå mot varsina bussar ville jag egentligen inte släppa taget om honom. När vi gått ifrån varandra så spenderade jag nästan hela vägen med att vända mig om och titta bakåt. Det var en helt ny Amanda som gick där på gatan. En helt ny. Fortfarande en dödsrädd Amanda, men ändå en helt ny. Och det bästa av allt var att min hand luktade precis som Linus i flera dagar. Därefter hade jag bara en tanke i huvudet som cirkulerade flera varv om; när skulle jag träffa honom igen?

Så gick det till när jag först började falla för Linus på riktigt. När jag först började falla för en av mina finaste vänner. På måndag har vi varit varandras i fyra månader och jag kan knappt vänta på att få fortsätta få räkna. Till slut blev det vi och så ska det vara.