Från årskurs fem till årskurs sex levde jag mitt liv i skuggan bakom min dröm att skaffa pengar till egenköpa nitar & skinnjackor för att sen skriva hårda meningar längst med ryggen, färga håret i någon asball färg, att alltid vara precis lagom lortig, bekämpa djurförsök i demonstrationer och hurra för ett anarkistiskt samhälle. Jag lyssnade på Noice i mina lurar och sjöng efter på ett försök till stockholmska. Jag ville bli precis så som jag trodde min mamma var, när hon var ung. Jag lånade hennes skivor med
Ebba Grön och vi spelade Die Mauer högt i bilen när vi skulle åka någonstans. Jag köpte mig flera tiotal pins och ett par schackrutiga skosnören i svart & rött.
Jag gick och såg Tjenare Kungen två gånger om, blev inspirerad på nytt och tänkte att äntligen
kommer fler se hur jävla tufft det faktiskt är med punk. Ibland blickade jag över soffkanten där jag kunde se boken "Inte Som Andra Döttrar" bland hyllorna som berättar om Nancy Spungen, flickvän till Sid Vicious, och hjälp vad jag ville läsa den. Men mamma sa gång på gång att den var för hemsk för mig, och eftersom punken inte var min verklighet var jag inte heller lika rebellisk som jag i så fall skulle varit.
Jag gjorde alltid som min mamma sa, men jag vågade i alla fall fantisera om att en dag kanske våga pierca min näsa eller kanske ett ögonbryn. Det här var det enda jag lyssnade på och jag tänkte att med punken kan vi nog regera hela världen någon dag.
Egentligen var jag lite för liten för att riktigt förstå vad jag stod för. Eller, vad jag trodde jag stod för. Men det var fan en viktig dröm att drömma, i alla fall just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar