dear zachary.

Till nattens ära bestämde jag mig för att inte gå och lägga mig utan istället sätta igång den här dokumentären som jag så länge tänkt se: Dear Zachary. Jag hade tidigare känt på mig att det skulle bli några tårar här och där, eftersom temat i sig verkar vara rätt så starkt. Men inte hade jag någon som helst aning om att jag redan skulle börja gråta efter filmens första minut och sen helt enkelt fortsätta, som i ett kontinuerligt gråtschema, ända tills filmens 88 minuter gått. Och självklart skulle inte detta räcka. Nu, si så där 10 minuter efter filmens slut, kan jag stolt säga att dom sista tårarna torkats bort från kinderna.

Dokumentären berättar om Andrew Bagby som hittades mördad av sin ex-flickvän Shirley. Fyra månader efter mordet blev det klart att Shirley var gravid med Andrews son, som senare kom att heta Zachary. Därefter följer en kamp från Andrews föräldrar om att försöka få vårdnaden av Zachary tillsammans med den fantastiska historian om vem Andrew var. Man hör intervjuer från vänner och familjer, gamla klasskamrater och kollegor. Ett vackrare personporträtt har jag aldrig sett. Filmens underrubrik lyder "A Letter To A Son About His Father" vilket förhoppningsvis, på bästa sätt, skulle få Zachary att lära känna sin biologiska far på bästa sätt.

Visst har jag varit berörd av filmer tidigare och jag kan nog tänka mig att det finns en hel del där ute som kanske bevittnat några av mina känslomässiga & tårfyllda syndafall. Men det här var något helt annat. Det är det finaste jag sett samtidigt som det är det absolut hemskaste och värsta jag någonsin kommer få se. Dokumentären är så in i helvetes starkt och jag uppmanar verkligen varenda en att se den. Sätt igång Dear Zachary på direkten, eller åtminstone när du inte är upptagen med annat. Se bara till att du har något att torka tårarna med. Av nyfunnen erfarenhet verkade inte en enkel skjorta hjälpa så vidare värst mycket.