bloggens första deppiga rader.

Ibland känns det som att någon lyckats plantera världens största sprängladdning i min kropp. Mest för att man inget säger högt. Mest för att man hellre försöker begrava alla små bekymmersmonster så djupt det bara går, aldrig sluta hålla det för sig själv och aldrig sluta hoppas att snart, så himla snart kommer du se att allt gått över. Man stänger munnen, håller andan och tänker på annat för att sen hoppas på att denna metod får all oro att tysta sig. Och visst gör den det? Och visst klarade du att tysta ner det hela alldeles själv, utan någon annan till din hjälp? Men, det tystnar ju bara för en stund, innan man är tillbaka på samma ruta igen. Det slutar aldrig känns bättre att ljuga lite lagom mycket för sig själv, känna att allt ändå kommer ordna sig och försöka ta det lika lugnt igen, acceptera att var sak har sin tid, känna hur sprängladdningen nästan försvunnit lite mer, och bara vänta tills äventyrståget äntligen hamnat vid perrongen. Fast vad vet jag? Kanske är det så här att vara ung, utan någon speciell guide till livet med världens alla drömmar som bara väntar på att få göra sitt...

Det är så jävla jobbigt att aldrig veta. Aldrig veta vad man ska göra, hur man ska göra det och när man ska göra det. Det är så jävla jobbigt att aldrig ha tillgångar nog till att tjuvstarta, sätta igång allt och bara njuta åt att fan vilket jävla vuxet och självständigt liv jag lever! För man vill ju så gärna tjuvstarta. Tjuvstarta den hela karusellen genom små mindre ansträngningar och man hoppas att rädslan aldrig ska hitta fram innan du lyckats med ditt. Men, hur ska man ens kunna genomföra den allra minsta tjuvstarten när man inte vet vilket håll man ska? När man alltid är lite rädd för att prata om framtiden, rädd för att planera och framför allt rädd för att missa chansen att göra andra glada genom dina tagna beslut eftersom det är dom du hellre ska glädja för du klarar dig alltid lika bra ändå.

Det känns svårt när man fått jobb och trott det allra bästa om situationen, när man i själva verket bara blir lurad och utnyttjad. Det är svårt när man står anmäld på en kurs på universitetet, och missar det mesta bara eftersom man fick jobb och då kommer behöva jobba den mesta tiden, när man sen inser att det var ett skitdumt beslut. Speciellt när man står med bortglömda uppgifter och tentor, kopior på vänners anteckningar och en rädsla för att CSN kommer vilja ha tillbaka alla sina riksdaler. Det är svårt när man så gärna vill starta sitt liv och fortsätter söka alla jobb som går, utan att höra telefonen ringa varm av chefer som så gärna vill träffa dig på en intervju.

Varför ska det ens behöva kännas så tufft när man är en yngling som jag? För, 20 år är ju knappt ingenting. Jag har så himla mycket att se fram emot, allt kvar att uppleva och alla möjliga äventyr att genomgå. Varför känns det ändå, just precis nu, så in i helvetes tufft och alldeles försent? Mitt liv kommer kicka igång och jag kommer få fetaste jobbet någon dag. Allt kommer ordna sig och jag kommer fundera lite smått tillbaka på när jag var 20 år, rädd och orolig för att kanske skratta lite åt det hela. Men, trots att jag vet och förstår allt det här - varför går det inte bara att släppa den där fruktansvärda energin som bara fortsätter plantera små sprängladdningar vart det ens finns en plats?

Här kom det. Bloggens första deppiga inlägg. Jag hoppas det inte förstörde allt för mycket av den energin jag hellre delar med mig av genom andra inlägg. Men, ibland måste man bara skriva...