en liten text om kärlek.

När mina föräldrar gifte sig på Gotland i lördags hade jag fått i uppdrag att läsa en text. Den kunde vara egenskriven eller hittad på Google. Veckan innan vi reste till Gotland fick jag så väldigt bråttom med att hitta en text eftersom jag inte alls var så förberedd som jag borde varit. Jag letade och letade men fann inget som jag riktigt kände passade. Och efter lite peppning från alla möjliga håll så vågade jag öppna Word och testa mig fram. Kanske jag skulle kunna skapa min egna text, till mina föräldrar, ändå?

Vid veckans slut hade jag lyckats skriva en egen liten text om vad kärlek är för mig. Jag tänkte att ni
skulle se vad jag lyckades knåpa ihop:


Vi vet alla hur det brukar börja när kärleken slår till. Vi träffas och möts av den renaste slumpen eller kanske till och med efter flera veckors planerande. Vi lär känna varandras rädslor och drömmar, skaffar darriga knäskålar, skapar ett varsitt zoo i våra maggropar och drar sakta in varandras dofter helt fullkomligt eftersom det alltid snurrar så mysigt i huvudet då.

Vi känner hårda bultande slag bakom den tunna bröstkorgen och för första gången smyger den där riktiga saknaden på efter bara någon morgon ifrån varandra. Vi rubbar varandras existenser helt välkomnande och håller helt plötsligt ett stadigt tag i den totala lycka som vi annars bara fantiserat lite om. *Vi älskar och bryter lagar, lämnar vår trygga vrå, lyfter fötterna från marken och kastar oss ut. Från en klippavsats eller ett flygplan, eller kanske från bryggkanten, just där vattnet är som djupast.* Och eftersom vi vet att vi alltid kommer landa tryggt och mjukt, mitt i den där varma famnen som vi så många gånger blivit räddade av, så känns det heller aldrig riktigt lika farligt som det kanske borde. Att få vara varandras efter den första stunden tillsammans är nog det vackraste någonsin.


Tillsammans skapar vi vår egna historia, aldrig likt någon annans. Vi somnar i varandras tröjor och vaknar upp av solen som värmer våra utstickande fötter över sängkanten. Vi lyssnar på varandras skivor och lyckas gång på gång hitta en ny speciell låt som förklarar allt det där som just vi känner för varandra. Och äntligen vågar vi berätta om våra innersta minnen som kanske skrapat oss extra såriga precis där hjärtat är som bräckligast. Vi gråter tillsammans tills våra ögon blivit alldeles röda och skrattar så mycket att käkarna till och med börjar värka. Vi försöker köpa hela världen till varandra men nöjer oss ändå till slut med den finaste boken på rean. Och det spelar egentligen ingen större roll. Vi blir ju så glada ändå.

Vi kollar igenom romantiska komedier med Hugh Grant och Julia Roberts när vi plötsligt måste le så där fånigt som man kan tvingas göra ibland. Allt eftersom att vår kärlek, hemma i tv-soffan, känns så mycket mer på riktigt än den kärlek som vi just bevittnat innanför den dammiga tv-skärmen.


Tillsammans dansar vi på alla möjliga golv, till smöriga radiolåtar, och vi kan plötsligt känna alldeles säkert att vi någon dag kommer stå precis så här igen, på alla möjliga golv, flera gånger om, när vi båda blivit skrynkliga och alldeles gråhåriga. Och när vi håller om varandra precis så där perfekt, som bara vi kan göra, så känns det precis som vi båda förvandlats till ett enda färdiglagt pussel.

PS den delen som finns mellan två *-tecken är faktiskt tagen rakt av från Sara som skriver så otroligt vackert att man gång på gång önskar att hon skulle börja skriva egna böcker. Jag skulle köpa varenda en, på direkten!