tre. tre. tre. tre.

Det finns vissa saker i livet som känns otroligt och enormt superjobbiga. Och det finns andra saker som kanske känns en aning lättare, men fortfarande ganska svåra. Och sen har vi ju alla de saker som nästan tar död på en.

Vad menar jag med detta? Personligen så upplever jag något liknande just nu. Precis i denna sekund. Just precis...nu! Jag genomlider mitt tretimmarshål, från klockan 10 till 13. Själv. Framför facebook. Där ingenting nytt sker. Ibland gör jag något storslaget. Kanske funderar på längden av gardinen som hänger över fönstret framför mig. Kanske jag kommer på att rött skulle passa mycket bättre på väggarna än den här gammelgulaktiga färg som istället satt sig på bibliotekets väggar. Men mer än så blir det inte.

"Men herregud", tänker ni. "Ett tretimmarshål är ju drömmen". Och ja, ni har delvis rätt. Delvis fel. Självklart sitter jag och önskar mig några håltimmar under vissa lektioner som alla andra. Men just det här enorma hålet ser samma ut varenda fredag. Tre timmar. Försöker hitta någon ledig dator. Samma rutin. Varenda gång. Och då blir det lite pain in the ass-aktigt om jag ska vara ärlig. Om man ändå hade bott här. I stan. Då hade stadsbussen varit himlen. Men när man bor på landet bland hästar och rådjur så är bussen mer ett önsketänkande. Om den bara kunde ha några fler tider hem. Inte en vid 09.15 och nästa 14.30.

Annars så blir det ju en ganska bra kväll, ska ni veta. DET ska jag nog sitta och tänka lite på nu.