linus.

Linus. Han gör mig tryggast på jorden. Som om inget ont kommer kunna ske. Varken tidigare, just precis nu och aldrig någonsin genom hela våra liv. Det är precis som om flera tusentals elaka soldater skulle kunna välja att vaka precis utanför vår dörr, kanske ligga och lura bakom buskar och skåpbilar och bara invänta rätt position innan dom skulle tvingas springa för sina liv eftersom hans armar vara runt hela mig. Det är liksom ingen idé för något ont att komma i vägen då. Det bara, går inte. Och visst är det någonting visst med att ligga bredvid den man är kär i. Inte bara för att man är kär, men också att bara få höra hur hans andning ändras från helt vaken till den allra djupaste sömnen. Det är något visst med att då bara få titta på honom, begrunda och analysera hela hans existens och verkligen veta att om något ont skulle hända så skulle han få det att försvinna på momangen. Ah, även om han somnat före mig. För om hans armar är runtom mig så kommer det för evigt vara omöjligt för något dumt att komma och störa oss. Shit, man somnar rätt gott själv då ska ni veta.

massa kärlek.

Härom natten, efter att Linus fyllt 20 år, så roffade vi åt oss en alldeles bortglömd kundvagn. Och eftersom jag haft turen att hitta mig en alldeles utomordentligt fager gentleman fick jag också bli hemskjutsad i den. På tala om fina män, kärlek och sånt som får en att le lite extra så hittade mig en anonym kommentar under inlägget "Att flytta hemifrån". Blev alldeles kramsjuk. Ska visa er en del av den:

"...Egentligen vill jag inte skriva om ost utan om att jag och min finaste och goddoftande pojkvän har varit tillsammans nu i lite över ett halvt år. Alltså kan man konstatera att du och Linus blev tillsammans i undefär ett halvt år före mig och den bästa på jorden blev ett par. Sen brukar jag konstatera att så länge allt är bra mellan dig och honom så måste allting vara bra mellan mig och den bästa på jorden, i alla fall ett halvt år framåt efter er. Så snällasnällasnälla, kyss honom väldigt hårt, gnaga lite på hans underläpp och överraska honom med något hembakat (även om det kanske blir lite svart i kanten) och ligg uppe hela natten och bara se på varandra, för kärlek gör en så vacker att det nästan kniper tag lite i hjärtat. Lek att du sover men lyssna egentligen på hans andetag och hjärtslag, eftersom det formar en rytm som inte går att hitta i någon låt på någon spotifylista, inte ens den finaste..."

Tack kära du! Åh, blir så himla nyfiken på vem du är. Så himla mysigt skrivet. Ska ta väl hand om mig och Linus. Efter hur det känns så kommer du och din käraste ta väl hand om varandra ni också. Tillsammans har vi det nog alla riktigt drömskt. Låt oss hålla hårt i våra män och alltid överraska dom med hembakat!

365.

Så här såg jag ut igår när jag och Linus firade ett år tillsammans. Fortfarande fruktansvärt svårt att förstå. Ett år liksom. Nej, så känns det inte. Tiden går fort när man trivs så där utomordentligt som vi verkar gjort med varandra. Jag gav honom en burk med snickerskakor, en egengjord "52 saker jag älskar med dig"-kortlek och den här spellistan. Det känns så lyxigt att vara kär!

lite kärleksprat igen.

Hur ska man någonsin lyckas förklara allt man känner inuti, runtom, utanpå och i hela jävla kosmos? Hur ska man någonsin lyckas få ur sig en, åtminstone helt-okej, förklaring kring hur man på något sätt känner sig halv och nästan en aning genomskinlig så fort man inte håller hans hand? Ni vet, när man är så tokigt kär att det aldrig slutar kännas fel att dela på en liten 90 cm-säng. Och hur det, på något sätt, alltid lyckas kännas mycket trängre när man ska sova ensam. När det inte finns någon annan doft i världen som får en att känna så himla mycket, som hans. Just när man är precis så där kär att det nästan känns jobbigt eftersom man just aldrig kommer kunna förklara.

Ibland vänder jag huvudet och blicken mot Linus fast han inte ser. Lite i smyg. Gärna när det är mörkt eller kanske när han sover. Och i hemlighet tar jag mig tiden att liksom beundra hela han och faktiskt försöka inse det faktum att han har valt mig, bland alla fantastiska människor. Att han valde mig. Ingen annan. Bara mig. Och för en stund känner jag mig plötsligt som den mäktigaste personen på planeten. Som världens bästa och viktigaste människa. Jag blir så lycklig av den där killen. Så lycklig över att få känna mig behövd och att jag samtidigt behöver honom så innerligt. Lycklig över att vi är varandras i grund och botten.

Jag tycker om när han ibland plötsligt attackkramar mig. Eller gånger då han tittar på mig med världens gosigaste rådjursögon fast vi är bland folk. Jag tycker om när han tar mitt ansikte i sina händer och bara tittar på mig, ibland så himla länge, och bara börjar ler. Eller när han pussar mig på pannan och håller om mig eftersom det får mig att känna mig så galet trygg. Och jag tycker om när även jag får hålla om honom och kanske pussa på hans panna för att därefter hoppas att han, på något sätt, kan känna sig lika trygg hos mig som jag hos honom. Jag tycker om när han förklarar för mig hur han tycker att jag är den vackraste flickan han vet och när han ibland börjar slänga ur sig kärleksförklaringar som alltid gör mig lite rörd. Jag tycker om att jag fortfarande, efter snart tio månader, känner det där pirret i magen om telefonen börjar ringa och det är hans namn som står på skärmen. Jag tycker om honom. Så himla mycket. Världens tjusigaste snubbe. Min alldeles egna snubbe.

fint från tumblr.

Bland det finaste, och samtidigt mest hjärtskärande, jag någonsin sett på Tumblr.
source: love is a letter sent thousands of times.

ta en titt. du måste.

finaste mästertomten.

Hade en liten minijulafton med herr Linus idag. Och precis så jävla bäst som han är så hade han skaffat mig Den Svenska Björnstammens lilla singelvinyl innehållande Vart Jag Mig I Världen Vänder (plus Slagsmålsklubbens remix). Vinylen finns bara i 500 exemplar (!!!) och var säkert alldeles tokigt dyrt. Han hade till och med köpt biljetter till deras vårturné för mig och Elina, då dom tar sig ett stopp här i Karlstad den 7 april. Själv ser han till att skaffa sig en egen biljett om ett litet tag. Jisses, jag älskar den där grabben. Han är verkligen den finaste mästertomten, som Elina uttryckte det.

Kvällen fortsatte med en chipspåse. Det var gott. Hur har ni det förresten? Är lite rädd för att uppdatera eftersom bloggers design har ändras och då jag egentligen inte förstår vad jag gör. Allt är lite svårare, men ska lära mig så snart som möjligt.

our life was good.

"I miss you, John. 27 years later, I still wish I could turn back the clock to the Summer of 1980. I remember everything - sharing our morning coffee, walking in the park together on a beautiful day, and seeing your hand stretched to mine - holding it, reassuring me that I shouldn't worry about anything because our life was good.

I had no idea that life was about to teach me the toughest lesson of all. I learned the intense pain of loosing a loved one suddenly, without warning, and without having the time for a final hug and the chance to say "I love you", for the last time. The pain and shock of that sudden loss is with me every moment of every day. When I touched John's side of our bed on the night of December 8th, 1980, I realized that it was still warm. That moment has haunted me for the past 27 years - and will stay with me forever"

- Yoko Ono, December 8, 2007.

Freeride: Longboarding.

Stiftade bekantskap med min och Lisas gamla film via Maries blogg. Det var nog förra sommaren, om jag inte minns fel, som vi snabbt bestämde oss för att tävla med en film i Värmlans filmtävling (Filmörnen). Så vi hade bara någon vecka på oss, med skapandet och redigeringen innan filmen skulle skickas in. Så vi hörde av oss till alla brädpolare vi visste om och bjöd på flera miljarder grillkorvar.

Man blir så himla sugen på sommar och på diverse brädäventyr. Dessutom är Linus det snyggaste jag vet, på sin bräda med sina solglasögon och kepsen lite bakochfram. Fast då var vi bara polare. Fräna bros liksom. Även om jag vet att jag egentligen tyckte att han var så himla söt den dagen. Fast det är en hemlighet.

Någon dag ska jag göra en till brädfilm. Med en bättre kamera och med massa bra verktyg. Gärna lite lampor också, och något stadigare att sitta på. Som kanske en flakmoped och ingen vinglig cykel. Men under all stress vi hade för ett år sedan så tycker jag att vi gjorde den där filmen alldeles galant. Och just det Vi vann Hederspris på tävlingen. Det kändes jättetufft.

fools in love.

Vi besökte min farmors 70-årsfirande och visade upp alla våra sidor. That's just about how we work it, dude.

lite tjat om kärlek, igen.

Japp, ännu en gång måste jag skriva av mig med någon mening eller två om hur otroligt kär jag är i den där unge mannen. Det känns liksom överallt och ända ut i fingertopparna. Med honom känner jag mig som ett färdiglagt pussel, eller helt enkelt som den ultimata kombinationen av planetens finaste känslor. Egentligen så mycket mer därtill, men hur ska man någonsin lyckas förklara? Puss och snälla ni, kan ni inte berätta om något fint som får er att känna er alldeles odödliga och enormt fantastiska?

kärlek.

Är så fruktansvärt kär i den där unge mannen. Ville bara påminna världen om det, igen.

Smygfotad bild, av Marie, från ett av sommarens alla brygghäng.

om hjärtesorg.

Finaste regeln jag hört om i alla fall, även om hjärtesorg hör till det mindre fina och mer värsta.

High five för Miki Hiradate.

brudigaste fyndet.

Japp. Jag antar att en av mina brudigaste sidor är att falla för sånt här. Dock kan det mesta man finner sig bara vara dödsmesigt, även om kärlek är det bästa påhittet någonsin. Gulligaste idag, no doubt bro.

månad no. 5.

Idag har jag och Linus varit varandras i fem månader. Då får han den här av mig.

om saknad.

Precis så här känns saknad. Även om den man saknar varit borta under tre månader eller kanske bara över en morgon. Eller som i mitt fall, nu när Linus varit sjuk i ett par dagar. Men tiden spelar liksom ingen som helst roll. Det känns ändå precis som bilden visar.

en liten text om kärlek.

När mina föräldrar gifte sig på Gotland i lördags hade jag fått i uppdrag att läsa en text. Den kunde vara egenskriven eller hittad på Google. Veckan innan vi reste till Gotland fick jag så väldigt bråttom med att hitta en text eftersom jag inte alls var så förberedd som jag borde varit. Jag letade och letade men fann inget som jag riktigt kände passade. Och efter lite peppning från alla möjliga håll så vågade jag öppna Word och testa mig fram. Kanske jag skulle kunna skapa min egna text, till mina föräldrar, ändå?

Vid veckans slut hade jag lyckats skriva en egen liten text om vad kärlek är för mig. Jag tänkte att ni
skulle se vad jag lyckades knåpa ihop:


Vi vet alla hur det brukar börja när kärleken slår till. Vi träffas och möts av den renaste slumpen eller kanske till och med efter flera veckors planerande. Vi lär känna varandras rädslor och drömmar, skaffar darriga knäskålar, skapar ett varsitt zoo i våra maggropar och drar sakta in varandras dofter helt fullkomligt eftersom det alltid snurrar så mysigt i huvudet då.

Vi känner hårda bultande slag bakom den tunna bröstkorgen och för första gången smyger den där riktiga saknaden på efter bara någon morgon ifrån varandra. Vi rubbar varandras existenser helt välkomnande och håller helt plötsligt ett stadigt tag i den totala lycka som vi annars bara fantiserat lite om. *Vi älskar och bryter lagar, lämnar vår trygga vrå, lyfter fötterna från marken och kastar oss ut. Från en klippavsats eller ett flygplan, eller kanske från bryggkanten, just där vattnet är som djupast.* Och eftersom vi vet att vi alltid kommer landa tryggt och mjukt, mitt i den där varma famnen som vi så många gånger blivit räddade av, så känns det heller aldrig riktigt lika farligt som det kanske borde. Att få vara varandras efter den första stunden tillsammans är nog det vackraste någonsin.


Tillsammans skapar vi vår egna historia, aldrig likt någon annans. Vi somnar i varandras tröjor och vaknar upp av solen som värmer våra utstickande fötter över sängkanten. Vi lyssnar på varandras skivor och lyckas gång på gång hitta en ny speciell låt som förklarar allt det där som just vi känner för varandra. Och äntligen vågar vi berätta om våra innersta minnen som kanske skrapat oss extra såriga precis där hjärtat är som bräckligast. Vi gråter tillsammans tills våra ögon blivit alldeles röda och skrattar så mycket att käkarna till och med börjar värka. Vi försöker köpa hela världen till varandra men nöjer oss ändå till slut med den finaste boken på rean. Och det spelar egentligen ingen större roll. Vi blir ju så glada ändå.

Vi kollar igenom romantiska komedier med Hugh Grant och Julia Roberts när vi plötsligt måste le så där fånigt som man kan tvingas göra ibland. Allt eftersom att vår kärlek, hemma i tv-soffan, känns så mycket mer på riktigt än den kärlek som vi just bevittnat innanför den dammiga tv-skärmen.


Tillsammans dansar vi på alla möjliga golv, till smöriga radiolåtar, och vi kan plötsligt känna alldeles säkert att vi någon dag kommer stå precis så här igen, på alla möjliga golv, flera gånger om, när vi båda blivit skrynkliga och alldeles gråhåriga. Och när vi håller om varandra precis så där perfekt, som bara vi kan göra, så känns det precis som vi båda förvandlats till ett enda färdiglagt pussel.

PS den delen som finns mellan två *-tecken är faktiskt tagen rakt av från Sara som skriver så otroligt vackert att man gång på gång önskar att hon skulle börja skriva egna böcker. Jag skulle köpa varenda en, på direkten!

hjärtetrams.

Känner ni till den där känslan av att man bli kärare och kärare för varje dag som går? Det gör jag.

en bild.

Bara. Så. Himla. Fint.

från gotland.

Har varit på Gotland under hela veckan där mina föräldrar gifte sig. Det var så otroligt vackert och jag har nog nästan aldrig riktigt gråtit så mycket som jag gjorde då. Fler bilder kommer. Men här har ni en på min mamma och jag. Hej hej! En varsin Cosmopolitan fick fungera som en möhippa.