bästa kvällen i mitt liv.

det jag såg mest fram emot på festivalen var konserten med kent. på vintergatan. under torsdagen. kent är ett av mina absoluta favoritband. deras låtar är underbara. konstigt nog har jag aldrig sett grabbarna live. aldrig. så man kan säga att jag såg kanska mycket fram emot att se dom.

jag tillsammans med amelia, larven och simon stod längst fram i väntan på konsertens start. kände inte så mycket. inga förväntningar. ingen nervositet. kort och gott, det mesta kändes bara ganska lugnt. scenen var täckt med ett gigantiskt stort och svart skynke och man kunde se skuggorna av varenda en som kom inknallandes på scenen. då var det svårt att inte le eller skratta. dom började spela utan dina andetag, med skynket fortfarande framför scenen. det gick ett tag och jag började bli sjukt peppad! plötsligt dras skynket ner och dom börjar sjunga.

det är här det roliga kommer. jag berörs inte av musik på några storslagna sätt. jag kan till exempel inte gråta av musik. har aldrig gjort det. går helt enkelt inte. men när skynket dragits ner och precis den första hundradelssekunden när dom börjar sjunga och jag ser dom ståendes på scenen så börjar det. jag börjar gråta. helt upp och ner. pang och bom. bara kommer. och tårarna sprutar. går inte att stoppa. och jag gråter och gråter och gråter och gråter. alla glada och positiva känslor skjöts in i min kropp på en gång. har fan aldrig känt som jag gjorde just då. kommer att leva på minnet av min första kentfestival. det är bland det bästabästabästa jag varit med om. och bland det bästabästabästa jag någonsin kommer att vara med om!

i slutet ställdes kanonerna rätt och under slutet av mannen i den vita hatten skjöts det ut röda pappersduvor och himlen färgades röd. sakta föll dom mot marken. mot publiken. jag lyckades fånga fyra. sen var jag nöjd. det var så jävla vackert. allt var bara så... obeskrivligt.

här har jag knåpat ihop deras låtlista under konserten på spotify.