tisdag 23 augusti 2011

"whenever a stranger stand by me, or passes, i wonder what's on their mind. and when they walk away, i secretly miss them"


Ända sedan jag var en liten tjej, med tovigt hår och skrapsår på mina knän, så har jag funderat mycket över människor som vi inte känner. Människor som vi bara går förbi, dag ut och dag in, som vi aldrig ens får minsta kontakt med. Människor som vi inte vet någonting om men som ändå kanske skulle ha dom allra bästa historierna att berätta, bara vi lärde känna dom. Det kan vara en yngling som känner sig lyckligast på jorden eftersom han, under gårdagen, hittat en nergrävd låda fylld med någon annans bortglömda skatter. Det kan vara en kvinna som, med lite halvnervösa steg, går mot stadens finaste café där hennes ungdomskärlek sitter och väntar. Kanske dom inte setts på över 50 år? Det skulle också kunna vara den där skrynkliga mannen med silverfärgat hår som lyckats övervinna sin cancer ett tretal gånger. Eller varför inte busschauffören som dag ut och dag in nynnar på samma melodi eftersom det får honom att minnas sin barndom?


Varenda en av er vet mycket väl om mitt intresse för film. Därför kanske det inte kommer slå någon med stor förvåning när jag nu kommer använda film som exempel. Eller filmkaraktärer för att vara lite mer exakt. För människor är precis som filmkaraktärer, varenda en av oss. Intressanta filmkaraktärer som garanterat skulle kunna spela en viktig roll. Och ni vet hur väl man ofta lär känna en filmkaraktär utan problem? Man lär känna hans dåliga och bra sidor, hennes hemliga talang, deras första kyss, hennes rädsla för mörkret eller hans längtan efter att en gång få kunna gå. Vi vet om allt och vi kan hur enkelt som helst hoppa in i deras virrvarr av känslor.


Kanske det här inlägget känns lite snurrigt och oförståeligt. Kanske det mest känns som ett hav av bokstäver som bara flyter omkring eller precis som omkringdansande höstlöv i den starkaste vinden precis över våra huvuden. Men vad jag menar är att om man bara tog sig tid till att lära känna människor, vilka som helst av oss, så skulle vi säkert hitta en hel del som skulle lyckas ge oss den bästa förvåningen. För alla är vi intressanta. Alla har vi saker att berätta. Och alla har vi chansen att förgylla någon annans dag med våra innersta tankar precis som vi alla har chansen att bli förgyllda av andras innersta tankar. För alla är vi precis som filmkaraktärer.

2 kommentarer:

Elina sa...

Det är lite läskigt att tänka på främlingar, för när man tänkt någonting om varenda förbipasserande filur inser man att de allihop kanske tänkt något om en själv. Kanske nåt bra, kanske nåt dåligt, kanske nåt objektivt. Lezkigt.

Roligt med filmkaraktärer: Tänker på små, enrepliksroller i filmer och vet att någon liten manusförfattare har suttit och tänkt ut ett helt liv åt allihop som man aldrig kommer veta något om för man hinner bara se personen i fyra sekunder när den beställer en Old Fashioned i baren på hotellet.

Anonym sa...

Varför får inte alla en dos av Amanda Björklund!? Det är ju sorgligt när man tänker efter! Du som kan...

Tänk om alla på hela jorden fick en liten stund av din klokhet, givmildhet och känsla. Ja tänk om...

Det skulle med all säkerhet både förgylla och förändra oavsett...

Kramar
Annalotta