paper heart

Och med detta vill jag bara säga att jag just ägnat 88 minuter åt den - på riktigt - vackraste och mest sannaste filmen (/"dokumentären") jag någonsin sett i hela mitt liv. i hela. mitt. liv. Jag fick till och med ge ifrån mig ett par tårar för den där fantastiskt vackra charmen som rullen utstrålar under varenda microdicropicroficrosecund.

Man får följa och lära känna Charlyne Yi, en blyg komiker som inte tror på kärlek. Hon tror inte att den där sagolika kärleken, som man fått växa upp med via eventuella Disneyfilmer, som får dig att springa på rosa moln existerar. Hon är övertygad om att hon aldrig kommer att få uppleva kärlek då hon själv inte kan älska på det sättet. Eller, det är i alla fall vad hon tror. Tillsammans med Nicholas Jasenovec, reser Charlyne med ett tv-team runt till olika delar av USA för att skapa en dokumentär om ämnet som hon inte förstår sig på - Kärlek. På vägen träffar hon Michael Cera vars ögon fastnat på Charlyne sedan han för första gången såg henne.

Filmen fungerar bara som en dokumentär, baserad på verkliga händelser genom alla 88 minuter. Det vill säga, det är inte på riktigt. Men det gör absolut inte ett dugg. Inte det minsta. Allt känns verkligare än verkligheten utanför dörren och man kan inte undgå från att bli helt galet tokmegakär i Michael Cera. Kolla trailern här och nu, eller ångra dig för resten av ditt liv (aka dagen).

Nu ska jag fortsätta att lyssna på Charlynes egenskrivna låt till Michael Cera som handlar lite om att han luktar som julafton. Har nog lyssnat minst tjugo gånger. Gör det samma du.

Det som just nu gör mig en aning orolig är synen på mitt projektarbete. Jag hade planerat att göra en dokumentär om kärlek. Träffa olika par som berättar om när de träffades osv. När jag såg trailern blev jag alldeles snurrig i magen av glädjen över att kanske kunna inspireras av filmen. Men det värsta är, att filmen tar upp ALLT det som jag hade planerat. Tror ni man kan köra på projektidén ändå? Utan att folk inte uppskattar det hela spektaklet?