måndag 6 december 2010

muntliga NP i svenska b.

Nationella proven i Svenska B, muntligt: Språkets makt och möjligheter.

Slangord - bara för dåliga ordförråd?

Ibland hör jag folk diskutera om hur mycket mer man faktiskt pratade förr. Hur mycket känslor som gång på gång satte en sorts grund för varje samtal. Hur varje samtal var rikt på fylliga ord och meningar, väl valda till personen i fråga och om hur varje svar kunde låta som någon kärlekshistoria berättad i en vacker oljemålning från Louvrens väggar. Jag har hört om hur romantisk varenda pojke verkade vara, och om hur vältalad varenda flicka verkade vara. Jag menar, ni måste hålla med om att det ändå skulle vara ganska så tjusigt om alla skulle ha fortsatt prata som Mr. Darcy och Elizabeth Bennet, eller varför inte som Romeo och Julia?

Men hur kommer det sig att vi inte längre beskriver både månskenet, bergens alla former och årstidernas alla färger i en enda mening? Varför drar vi inte längre parareller till världens vackraste musikstycke, eller till det litterära språket i våra favoritböcker när vi pratar med varandra? Handlar det om att vi helt enkelt blivit för lata? Kanske handlar det om att allting går så mycket lättare, och framför allt snabbare, framför elva olika chattfönster eller vid dagens sjätte uppdatering på Facebook?

Våra meningar blir kortare och vi tycks skapa en hel bunt med nya ord varje år. Vi använder oss av mer slang än någonsin, som gärna förvirrar varenda vuxen över 40 på närmaste avstånd. Herregud, ibland kan jag själv bli alldeles snurrig av alla förkortade ord som verkar ha sin bakgrund från någon undergroundvärld eller kvarteret vid NK i Stockholm.

Vi vet mycket väl att det finns gott om människor som ogillar slangorden bland ungdomarna eftersom det helt klart tyder på ”ett dåligt ordföråd”. Men man kan ställa sig frågan om hur mycket mindre vårt så kallade ”dåliga ordföråd” faktiskt är. Kanske det är så att vårt ordföråd håller sig i samma storlek som 1700-talets. Jag pratar då inte om antalet ord, utan mer om betydelsen bakom varje mening. Vi lyckas ändå få fram våra budskap i samtal med andra, utan att ens nämna de tusen och åter tusen himlastjärnor som, alla vackrare än natten själv, lyckas göra en dag som denna högst värdig.

I krönikan ”Tranbär är tranbär – vart de än växer”, skriven av Catharina Grünbaum från Dagens Nyheter den 4 april 2010 (och som också finns i texthäftet på er andra innersida), visas en bild där två män, ståendes på en varsin klubba, kommunicerar med varandra på avstånd. Båda håller i en varsin tratt för att verkligen försäka sig själva om att den andra hör vartenda ord. När jag tittar på den bilden och samtidigt funderar över slangspråket, så tänker jag att vi alla ändå är olika individer. Vi har därmed olika tycken, tänken och åsikter kring alla möjliga ämnen. Vi behöver få prata lite hur vi vill för att känna oss både trygga och säkra, men också för att kunna få känna oss precis som oss själva. På samma sätt måste övriga människor på jorden kunna acceptera att det är ett faktum som aldrig kommer ge sig. Tiderna förändras, och därmed språket. Jag menar, vissa chillar och andra kopplar av. Det finns dom som bor på vischan och dom som bor på landet. Och det finns dom som mår keff och andra som bara mår dåligt. Så, genom att försöka stå på en någolunda höjd från varandra, måste vi försöka lyssna till varandra och kanske till och med ta tillfället i akt för att bygga på vårt egna ordföråd. Slangspråket är något som aldrig kommer att sluta utvecklas, och rätt vad det är så kanske dagens svenska anses vara lika utdött som ett språk vi kallar för latin.

Även Carl Sandburg, en amerikansk författare som var som mest verksam under mitten av 1900-talet, har yttrat sitt tycke om slangen; Slang är ett språk som tar av sig kavajen, spottar i nävarna och sätter igång att arbeta. Och visst hade han ganska så rätt i det. Språket kommer aldrig att fortsätta utvecklas om slangen en dag helt skulle tas bort. Det är slangen som sätter språkets utveckling i arbete. Ett arbete som är viktigare än vad vi tror...

Så, visst pratade man mer förr i tiden. I allt större omfång och absolut med, ibland, universums mest storslagna och vackraste bildningar. Men jag vågar nog säga att vi lyckas rätt så bra idag också, med att få fram det vi menar. Även om vi med det, enligt fördomarna, dåliga ordförådet skulle säga att dagen idag ser ut att vara... ah, typ ganska så fin faktiskt.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Helt fantastiskt.
Ibland känns det som om man känner dig eller bara förstår dig något så extremt.
Tack för din blogg

Anonym sa...

Fantastiskt bra - precis som alltid! <3
Kram Mamma

Unknown sa...

Jättebra skrivet, Amanda! Hela Du är helt fantastisk förresten! Kram från mormor!