saker jag tänkt på under veckan.

Jag älskar att lägga märke till hur länge människors leenden faktiskt sitter kvar på läpparna, efter att dom träffat någon som dom känner. Det kan vara efter ett långt samtal med en vän, eller bara ett "hej på dig, länge sedan"/"hej då, ha det bra"-leende. Ni förstår skillnaden. Men tänk på det. Nästa gång ni sitter på bussen, parkbänken eller biblioteket. Fokusera på leendet. Hur otroligt sakta det faktiskt försvinner. Det är fint, tycker jag.

Jag älskar hur ny och galet snygg ens stad känns, efter att man kommit hem efter en lång utlandsresa. Ni vet. På tåget hem, eller bara i bilen. Alla gator, skyltar, hus och kvarter. Så fort man känner igen sig, är det nästan som att hjärtat slår ett extra slag och man börjar avguda sin hemstad. Allt ser så fint ut. Så perfekt. Så hemma. Dock försvinner känslan redan nästa dag. Då är man lika van som man var innan man åkte till Thailand, New Jersey eller vart det nu kan vara.

Jag älskar när man hittar ett soundtrack som man gillar lite för mycket, innan man sett filmen. Speciellt innan filmen ens kommit ut till biograferna. När man sen sitter i en egen röd biostol, blir det nästan som en liten lyckokick när man känner igen låtarna och man tänker "he, den här låten har jag hört innan". Men det värsta av allt är att om man lyssnat för mycket på soundtracket, blir det svårt att inte sjunga med. Just nu har jag två nyfunna soundtrack - och har inte sett deras filmer än. Klicka här och här.

Jag älskar när man hittar en ny låt som man känner: "ÅH, den här skulle jag lätt ha med i Mitt Livs Soundtrack". Det bästa är när man vet när den låten skulle spelar. Antingen när man är ledsen eller alldeles lycklig. När man får idéer. När man blir kär. När något läskigt nästan händer. För, tänk er. Vore det inte alldeles förtjusande med ett eget soundtrack?

Jag älskar när man har bäddat sängen med nytvättade sängkläder. Det skapar en nytvättad doft som på något magiskt sätt, lägger sig i hela rummet. Och på kvällen, när man ska sova, vill man bara borra ner huvudet i kuddarna och dra in alla tvättmedelsdofter man kan fånga.

Jag älskar när man får syn på ett gammalt par och man bygger upp hela deras livshistoria på bara fyra sekunder. Från deras första möte, till deras lyckligaste tidpunkter, till deras förra vecka. Och efter det känner man hur kära dom fortfarande är i varandra.

Jag älskar när mindre barn får syn på en och börjar undersöker en. Vad man har på sig. Vad man gör. Vad man går och bär på. Man ser hur dom tänker, nästan faschinerade, och ibland ser det ut som att ingenting skulle kunna störa deras koncentration. Inte ens världens största och rytande tiger. Och plötsligt, efter all deras undersökande, ger man dom ett leende. Och plötsligt får man ett tillbaka.

Jag älskar att tänka på att det inte finns en enda människa där ute, som inte har en historia att berätta. Det kan vara sorgligt, lyckligt, roligt, magiskt, underligt eller hemskt. Men nog är det en historia. Och på något sätt, så är det himla vackert att veta.

Jag älskar att åka buss genom Karlstad mitt under nattimmen, och se alla människor som fortfarande finns ute. Jag älskar att fästa blicken på varenda en och fundera över vad dom gjort eller vilka dom är. För, på något sätt, så är det dom som gör Karlstadnatten så himla fin.

Jag älskar att blunda och leka "Öppna ögonen vid nästa hållplats"-leken, när jag åker buss. Men tyvärr så är jag alldeles för nyfiken av mig. Så jag förlorar. Varje gång.