min första kärlek.

dag 02: Min första kärlek.
Det behöver ju faktiskt inte vara en människa. När jag var ett år gammal så vaknade mina föräldrar mitt i natten av att jag lät så konstigt. Jag hade slutat andas. Fått slut på luft. Paniken steg från 0 till 100 och en ambulans ringdes på bums. Jag hade fått min första feberkramp.

Feberkramp är en sjukdom som inte är allt för vanlig. Den dyker upp när febern stiger för snabbt eller sjunker för snabbt. Vad som händer är olika för alla. Men jag blev alltid medvetslös och slutade andas. Inte alls vidare värst bra.

Hur som helst. Vid min första vistelse på sjukhus (förutom när jag bytte boende, från mage till värld) fick jag en nalle av min mormor. Han var liten och brun. Och han hade en "handficka" inuti så han kunde röra sig och leva. Fast med hjälp av en människohand då, så klart. Han fick namnet Pelle Trygg och har sedan dess varit min favorit. Som liten kramade jag gärna om honom när jag var ledsen och han fick alltid ligga under täcket eller på min arm när jag skulle sova.

Jag hittade Pelle Trygg för någon vecka sedan. Han har legat under min säng. Usch, stackaren. Så nu ligger han på min arm och under täcket igen. För vissa saker ska aldrig förändras.

För er som tycker att det var fusk att välja Pelle Trygg som min första kärlek så ska jag ändå berätta om den första människovarelsen som jag var kär i. Det var på dagis. Jag var nog omkring fyra år. Den lilla killen som jag var kär i hette Hugo. Har ingen berättelse om hur, när eller varför jag var kär i honom. Det enda jag minns är att jag fick syn på honom under en rast. Det var sommar och alla barnen sprang in och ut i en vattenspridare. Jag vet att jag plötsligt blev så nervös att jag ville gömma mig. Och att det kändes som om mitt hjärta skulle slå hål på min kropp för att det dunkade så hårt.

Det är det enda jag minns. Så jag antar att jag var så där barnsligt kär.